hurra för lilla liten

Tillväxtultraljud idag och ännu en gång har vi sett vårt mirakel. Tänk - så nära, men ändå så långt bort. Lilla liten följer sin kurva fint +6% idag och vikten beräknades till 2710 g. Bebis fick beröm för sin livlighet och för den träning som för tillfället genomfördes - det var tydligen ett mycket gott tecken på att bebis mådde bra (träningen såg på UL för övrigt ut som om bebis låg och spände magmusklerna, jag vet dock inte helt klart vad den egentligen handlade om). Kanske, det gosigaste av allt var ändå det faktum att bebis verkar ha hittat ned med huvudet. Även igår hos BM var huvudet nedåt och trots att jag känt envisa försök med några mycket hårda intensiva tryck längs sidan så verkar det ändå vara lite väl trångt för bebis att komma runt. Men...än kan mycket hända. Hurra för huvud ned idag dock!

Det pirrade friskt i min mage också när dr JW skrev på nästa veckas inplanerade tid, definitiv förlossningsplan. Iiiiih, kanske var det först då jag verkligen förstod att vi nu är på den yttersta nedräkningen. Kanske har vi bebis hos oss redan om tre veckor.


Som jag sagt tidigare är vi otroligt tacksamma för det bemötande vi fått av sjukvården i samband med Ts födelse och död och naturligtvis också genom denna långa graviditetsresa. Detta med några få undantag (till exempel såsom barnmorskan på gynmottagningen här hemma). Men så idag lyckades vi träffa på en nitlott. Redan vid återbesöket hos dr JW förra året bestämdes att vi vid en ny eventuell graviditet skulle få komma till dr JW och att han skulle följa oss. Det har inte varit något problem hittills eftersom alla de tidigare BM läst journalen och förstått varför så var fallet. Inga ifrågasättningar. BM idag hade en mycket dålig dag sett ur "bemötande - av - patient - perspektivet", då hon inledde med att ge en återbesökstid redan idag och sedan snäsa av mig när jag frågade om det verkligen var rätt. Fortsättningsvis ifrågasattes den provtagning som ska göras varje vecka och vars remiss jag alldeles precis gett henne från dr JW. Som en ännu otrevligare avslutning bokade hon (utan att ha läst journalen) in vår definitiva förlossningsplanering hos en ny läkare som vi aldrig träffat. Det är mycket mänskligt att göra misstag, men man måste också kunna vara så professionell att man kan be om ursäkt och man får aldrig låta sin egen trötthet eller irritation gå ut över patienten. Jag menar inte på något vis att vi ska bli särbehandlade - men jag tror att hon hade startat vårt möte helt annorlunda om hon läst vår journal först, vilket är ledsamt och säger mest om henne. Jag brukar ha svårt att stå på mig, får ofta dåligt samvete när jag känner mig besvärlig. Men denna gång insisterade jag in i det sista att det faktiskt är orimligt att behöva byta läkare inför det eventuellt sista, kanske viktigaste, besöket under de omständigheter som faktiskt råder. Och hon gav med sig. Slutet gott...


Det var länge sedan jag använde mig av positiva tanken, men idag blev jag otroligt glad när en trevlig karl kom fram med sin parkeringsbiljett (som inte hade sluttid förrän om 3 timmar) till oss. Tänk så lite som gläder en blödig, höggravid kvinna...=)