Jag lider av panikångest.
Enligt FASS beskrivs panikångest som "Väl avgränsade episoder (attacker) av stark oro eller fruktan som inte beror på någon kroppslig sjukdom eller på drogmissbruk. Ofta en känsla av förestående undergång."
Jag har nog haft det i större delen av mitt liv utan att veta om det. Jag har gått i terapi sedan jag var 12 år, men det var inte förrän jag började hos min nuvarande psykoterapeut som jag verkligen började förstå vad som händer med mig. Jag som trott att jag varit galen. Att det är något fel på mig. Att det som händer inom mig är mitt fel. Jag lider även av posttraumatisk stress. Jag är en biologiskt känslig individ och det är omständigheter i mitt liv som gjort mig till den jag är idag.
Idag började vi med en ny behandlingsmetod. Den är evidensbaserad och jag tror att den passar mig. Känslan efter dagen är ett lugn. En förundran över vilka känslor som lyckades ta sig till ytan. Undanträngda känslor. Känslor av övergivenhet, sorg, saknad, längtan, ilska, besvikelse och kärlek. Allt på samma gång. Jag ska hitta sätt att känna självtillit, jag ska hitta sätt att hantera mina känslor och lära mig förstå att allt som händer inte ligger under mitt ansvar. Idag börjar en ny tid.
Jag känner stor kärlek inför de mina. Doften av min älskade när vi är nära. Doften som inger trygghet och lugn. Kärleken jag känner för min son. Lyckan över att få vara mamma och att ha fått möjligheten att ge liv. Den gränslösa kärlek inför vad som komma skall (vill tro), den lilla människa som gör allt för att överleva. Lyckan över att just jag får vara den som vaggar dig.
fredag 3 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Älskar dej min vän, snart ses vi!
KRAMAS
Jag hoppas att du ska få bra hjälp vännen. Jag vet hur det är att kämpa med panikångest.
Tänker på dig!
Kram!
Skicka en kommentar