En bok

Troys bok är färdig.

Jag har tankat lite kraft. Lite lite. Men jag måste vara ytterst försiktig med vad jag lägger min energi på, för det finns inte mycket att ta av.
Troys bok är färdig. Det känns... Ja, hur känns det egentligen? Tomt. Boken avslutas med hälsningar från många av de som kom på begravningen samt från mig och N. Minnesord. Tanken med boken var att den skulle sträcka sig fram till 1 år. Nu räckte den 9 månader och några dagar. Vissa sidor har varit tunga, kanske är det därför jag dragit på det. Sista andetaget. Att med foton och ord sätta känslan på pränt. Det feta NEJ:et ekar till och från i mitt huvud. Nu finns det i din bok.
Det var en nödvändighet att bli klar. För snart är det dags att börja med Bubblans bok. N kom på här om dagen att vi ju inte tagit några magbilder. Inte än. Vi väntar lite till. Vet egentligen inte vad vi väntar på. Bättre tider? Nästa vecka ska vi till Falun, det kanske är det vi väntar på. Måtte allt vara bra.
Jag har precis kommit hem från stan och en lunch med fina Malin. Malin som allt för väl vet hur det känns att förlora en älskad. Som vet om känslan av maktlöshet, förtvivlan, bomullshuvud och om ilska på livet. Vi har mycket att utbyta. Sorgen är sig lik, var den än tar fäste. Jag hoppas vi kan ses snart igen.
Det gör fortfarande ont överallt. Misstankar på att en hemsk foglossning tagit språng stärks. Nacke, handleder, höfter, knän och fotleder är värst utsatta. Det är svårt att gå. Jag tar mig fram, men tillbaka? Hoppas att detta är övergående. Kanske bara en fas. Hoppas.
Nu ska jag lägga mig på soffan och lyssna klart på min ljudbok (Ja Ullis, Bubblan behöver också litteratur=)). Det är bra med ljudbok, det är bara att ligga rakt upp och ned och lyssna. Inga ömmande handleder efter en alldeles för tung och otymplig bok. Å andra sidan heller ingen underbar, nyöppnad-bok-lukt. Men det är överkomligt.
Take Care