änglavingar

Mina nya favoriter är Sabo-örhängena som ser ut som änglavingar. Det känns fint att ha vingar som lyfter mig när jag behöver (och tar mig i örat när jag behöver det ;-)). Jag fick dem av N i födelsedagspresent. Älskar!

Nu ska vi inta lunch och sedan bege oss ner mot holmen för dejt med tjejgänget K&O&C.

Hoppas ni har en härlig fredag!

ett till tolv

Så var det då ett helt år sedan mitt yngsta lilla hjärtat kom upp på mitt bröst för första gången.

Ett helt år.

Lilla hjärtat, du har då verkligen visat oss vad kärlek och kämpa är!

Dagen har varit lugn och fin.

Litet paket imorse och några när pappaN kom hem.

I helgen blir det mera fira, så vi spar oss till då.

Jag älskar dig Disa. Ända till stjärnorna och långt tillbaka.

"Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"

trötta armar

E undrade idag om det var höst.

En inte helt obefogad fråga, med tanke på hur kalla vindarna var idag.

Jag känner mig trött och hoppas på att D kommer sova mycket bättre inatt än förgående.

Hon behöver ju vara utvilad inför sin stora dag.

Tyvärr måste jag tillbringa förmiddagen på annat håll, men vi får ta igen det sedan.

Dubbelkalas blir det i helgen, så nog kommer hon att bli firad allt.

N som var iväg och tränade innan jobbet imorse hade bokat in mig på träningspass, trots att jag hade tänkt att ha vilodag idag. Men jag var inte sugen på easyline, så det blev premiär för bodypump.

Hoho, mina armar är helt slut. Kul, men tungt som sjutton.

Nu väntar ljudbok och förhoppningsvis god natts sömn.

sista dagen som månad

En av de sista bilderna på D i magen.

För ett år sedan, ganska precis nu, sattes förlossningsarbetet med D igång.

Halv tolv sattes cervixkatetern in, som ramlade ut cirka fyra timmar senare. Därefter förstärktes värkarna markant och vid midnatt kom jag upp till förlossningen.

Om förlossningen hade startat hemma hade det förmodligen varit då jag kommit in.

Vattnet kunde enkelt tas och sedan följde sex timmar av värkarbete.

En fin förlossning.

Och världens vackraste D öppnade sina ögon för oss.

Öppnade våra ögon.

Imorgon fyller hon ett år. Underbara lilla mirakel.

Vår lokaltidning kommer varannan dag,
så en dag i förskott kom grattisannonsen!

min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

vi väntar

Det har varit en fin dag.

Att få vara med de jag älskar mest är mest värt.

Jag har blivit bortskämd med gott att äta och många fina presenter.

God tårta. Fina blommor  i present. Gott på grillen. Lyx för huden och fin skål. Nya träningskläder.


Imorgon är det dags för mig att vara mammaledig igen och för N att gå tillbaka till jobbet.
Vi väntar på varm och go' sommar!

såg världens ljus

Det är visst min dag idag. En timme innan midnatt är det 28 år sedan liten rödtott såg världens ljus.

Imorse blev jag uppvaktad av världens bästa familj!

Mest av allt önskar jag mig lugn, ro och en krampfri dag. Då kan inget bli fel.

kaos

Vi är hemma. Efter kaotiska dagar. Tack och lov har vi haft bästa gudmor/moffa I här som hjälpt oss med allt mellan himmel och jord. Vad skulle vi gjort annars?

D krampade av en infektion som nu resten av familjen också fått. Inklusive mig som ska skriva tenta imorgon. Dålig timing!

Det blev N som fick vara med D på sjukhuset efter att vi bytts av på måndag morgon. Stackars E fick hoppa runt för att jag skulle kunna göra redovisning i skolan. Vi hämtade dock hem dem igår efter att de fått göra EEG tidigare än planerat. Det preliminära svaret var inte positivt vilket ligger som en sten i magen. Men än har vi inte fått någon genomgång med vår neurolog.

Nåväl. Nu ska jag repetera för sjuhundrafyrtionde gången de olika neurologiska sjukdomarna som kan komma med imorgon. Epilepsi är en av dem, fördel kanske?

Håll gärna en tumme, eller tre imorgon. Det kan behövas!

i väntan

Och än värre blev det. Vi hann inte ens ut från akuten när kramperna kom tillbaka. En snabb ambulanssköterska råkade gå förbi och tog med sig Disa till akutrummet. Fullt pådrag. Det gick en halvtimme ungefär sedan var det dags igen. Fruktansvärt! Disa är så tagen nu. Vi är inlagda förstås. I väntan på en bättre dag.

rädsla

Och i samma stund som jag klagar om oviktigheter sitter Disa krampande i matstolen. Jag fattar inte vad det här är för kramper, de skrämmer livet ur oss. Ambulansfärd och akutenkväll.

mm

Nytränad och helt slut. Snacka om blodsockerkollaps. Jag höll knappt på att ta mig hem. Var till och med tvungen att lägga mig en lite stund. Men men. Det sista i tvättstugan väntar. Och kvällen får ägnas åt pluggeri.

Förutom finalen i MM förstås!

Hoppas ni haft en fin helg.

medalj

Det blev ett dygn ungefär på avdelningen denna gång. Egentligen skulle vi ha varit kvar ett dygn till för mer provtagning. Men jag bad faktiskt om att få åka hem och få komma till barnmottagningen här hemma och lämna prover. Jag var så trött och jag vet att D återhämtar sig bättre hemma. Vi träffade vår drG som berättade om de nya prover som tagits och vad de innebär. Annars är det lite här och där som händer. Det utreds konstant, men hittills har allt bara varit bra (ja, förutom kramperna då. Utvecklingsmässigt ligger D "helt normalt" så det finns ingen oro kring det iallafall. Men oroväckande är det när de ändrar skepnad och kommer tätare. De senaste gångerna har D blivit blå redan i början av krampen, vilket är otroligt påfrestande att stå bredvid att se.

Igår åkte jag för att plugga med mina gruppvänner. Duktiga B hade gjort frågekort inför tentan, så vi "spelade" patologifrågesport. Ett roligt och effektivt sätt att lära sig på.

Väl hemma sprang jag iväg på zumba för att sedan snabbduscha innan det bar av ner på stan och karnevalen. E fick springa karnevalsloppet för första gången. Både jag och N sprang som barn så det var en häftig känsla att se E springa. Särskilt häftigt vilken fart hon fick när hon blev påhejad. Underbara lilla skrutt. Dessutom vann hon på sitt slutnummer och var väldigt stolt över sin rosa prinsessreflex. Karuseller och mat på stan fick det också bli innan det bar av hemåt i kvällskylan.