veckan

En vecka hemma. Egentligen borde jag veta bättre än att tjoa högt för sist så slog det tillbaka med full kraft. Men att ha fått en hel vecka hemma utan ett enda sjukhusbesök känns helt fantastiskt (och precis när jag skrivit färdigt kommer den tysta. Väljer att tro att det inte kommer fler. Låt det inte komma fler). 

Vardagen. Jag hör ofta hur det klagas och suckas över det enkla. Jag kanske kommer göra det också någongång. Men just nu. Jag är så glad över att ha fått vara på jobbet. Hämta och lämna på fritids och förskola. Det goda i hemlagad husmanskost. Tvätthögen i tvättstugan som hinner plöjas undan. 

Idag har vi till och med fixat i tjejernas rum. Eira har fått ommöblerat och Unni har flyttat in till Disa. Jag tror att alla är nöjda. 

På tisdag (om allt går enligt plan) ska Disa läggas in i Falun. Den här gången planerat för att operera bort tonsilller och en körtel bakom näsan. Egentligen kanske det känns övermäktigt just nu men vi vet ju inte hur hennes status kommer vara om vi skjuter på det. Så det är lika bra stt göra det. 

Den här veckan har vi även hunnit med möte med ambulansen. Jag tror att vi är på väg stt nå en prehospital plan. Äntligen. 

Med tysta kramper kommer vak. Hur gärna jag än vill tro så kommer det säkerligen flera. Den här typen har lärt oss att så är fallet. Nattvak alltså. Tur jag ör ledig imorgon.