fredagen

Ny dag. Natten som var landade i kramper varje timme. Av de jag såg. Det börjar bli för mycket vakentid nu. Kroppen orkar inte med. Jag somnar av med jämna mellanrum. Vilka kramper kommer då? 

Idag fortsatte härvan. Kramper i matsalen. På toaletten. I allrummet. Kramper sittande, stående och liggande. Efter kramperna på morgonen slutade D att prata och hon kunde inte svälja. Underläppen ryckte. Som om ett anfall lagt beslag på svalg och delar av ansiktet. Hela dagen gick. Midazolam i mängder. På eftermiddagen såg vi lite Disa. I en timme. Sedan började det om. Nu sover hon. 

Jag hoppas på en stunds vila innan midazolamet slutar verka. 

om jag somnar

Jag ser deras nedslående blickar. Hör suckarna när de stänger dörren. Vet att vi är rummet ingen vill ha. 

Dagen fylld av kramper. Drogar vi inte ned henne krampar hon var och varannan minut. Drogar vi ned henne ser vi bara det. Omöjligt att veta vad som gömmer sig där under. Jag orkar inte se på. Orkar inte adrenalinpåslaget varje gång hon vrider upp ansiktet mot taket och kippar efter luft. Precis har kroppen landat när det är dags igen. 

Läkaren var här nyss. Planen är samma som tidigare. Sänk henne med midazolam. Höj grundmedicinen. Acceptera. Sjukdomens förlopp. Samma återkommande fras. Jag kan den. Det är natt nu, vi kan inte göra något nu. Fortsätter som tidigare. Nya tag imorgon. 

Finns inga nya tag.  Finns bara gamla rostiga, uppfransade testar. Jag vägrar släppa. Men några nya tag kommer inte mäktas med. 

Försök sova, säger alla. Omöjligt. Måste räkna andetag. Måste registrera minska avvikande rörelse. Kramperna hörs inte, syns knappt. Det finns inte utrymme för sömn. 

operation

På sjukhuset. 

Disa är nyopererad. Att operationen skulle bli av var inte alls så självklart som man kunnat tänka sig. 

Först startade serien. Igen. 6 kramper första dygnet. 5 igår. När opererande läkare sedan kom för att informera om ökad blödningsrisk och vikten av att hållas krampfri kändes det som om vi aldrig kommer klara det. 

Natten var fylld av ångest och när morgonen kom med nya kramper hade jag redan gett upp. Men så kom drJ och jag hade kunnat börja gråta av lättnad. Hon förstod min oro och tog den på allvar. Vi tänkte ut planer för alla tänkbara scenarier och plötsligt var det dags för sövning. 

1,5 timme senare kom besked om att det var klart och att allt gått bra. Tonsillerna var kraftigt förstorade så beslutet om borttagning var ändå rätt. Skönt!

Krampserien håller dock i sig. Tre kramper inatt och nu ligger hon utslagen av midazolam. Jag är trött hela vägen inifrån och ut. 

veckan

En vecka hemma. Egentligen borde jag veta bättre än att tjoa högt för sist så slog det tillbaka med full kraft. Men att ha fått en hel vecka hemma utan ett enda sjukhusbesök känns helt fantastiskt (och precis när jag skrivit färdigt kommer den tysta. Väljer att tro att det inte kommer fler. Låt det inte komma fler). 

Vardagen. Jag hör ofta hur det klagas och suckas över det enkla. Jag kanske kommer göra det också någongång. Men just nu. Jag är så glad över att ha fått vara på jobbet. Hämta och lämna på fritids och förskola. Det goda i hemlagad husmanskost. Tvätthögen i tvättstugan som hinner plöjas undan. 

Idag har vi till och med fixat i tjejernas rum. Eira har fått ommöblerat och Unni har flyttat in till Disa. Jag tror att alla är nöjda. 

På tisdag (om allt går enligt plan) ska Disa läggas in i Falun. Den här gången planerat för att operera bort tonsilller och en körtel bakom näsan. Egentligen kanske det känns övermäktigt just nu men vi vet ju inte hur hennes status kommer vara om vi skjuter på det. Så det är lika bra stt göra det. 

Den här veckan har vi även hunnit med möte med ambulansen. Jag tror att vi är på väg stt nå en prehospital plan. Äntligen. 

Med tysta kramper kommer vak. Hur gärna jag än vill tro så kommer det säkerligen flera. Den här typen har lärt oss att så är fallet. Nattvak alltså. Tur jag ör ledig imorgon. 

måtte

Dravet. 

Vi har genomgått en av de tuffaste anfallstiderna genom alla år. Nästan hela december bestod av sjukhus och ohävbara kluster av kramper. 

Vi tillbringade julen på sjukhus. På nyårsafton åkte vi hem på permission och jag och D däckade långt långt innan midnatt. Dagen därpå var vi tillbaka på sjukhuset. Disa fick magsjuka också. Ångest. Och livsfarligt. 

Vi har gjort justeringar i grundmedicineringen. Ändrat det vi kan just nu. Med Dravet är det ett ständigt pusslande. Jämkande mellan anfall och biverkningar. Livskvaliteten. 

D har haft några riktigt bra dagar. Pigg och glad. Spexande. Pysslande. Älskar. 

Så kom den nyss. Den där krampen som inte är som vanligt. Den som kommer på natten. Som är tyst. Gurglande. Kvävande. Hatar. Måtte det inte vara en ny serie. Måtte det bara vara en släng av en dum natt. Orkar inte en vända till.