söndag 20 november 2016

nätterna

För varm? För kall? För mätt? För hungrig? För trött? För överstimulerad? För omedicinerad? För drogad? För infekterad? 

Dessa ständiga frågor. Ändå rår vi inte på. Kramperna kommer ändå. 
Ligger nära nära intill. Vill helst att hon ska andas mot min kind. Men rädslan att hon ska krampa in i min kudde är för stor. Håller hennes lilla hand i min. Lyssnar på andetagen. 

Lyssnar på ljudbok. Jag har sovit en stund på soffan. Då orkar jag vara vaken en bit in på natten. Och Nicke vaknar tidigt. Timmarna där emellan. Ytlig sömn. Vaknar till, känner puls, räknar andetag. Slumrar till. Krampen kommer. Har vi redan blivit vana? Vill inte. Vill inte vänja mig vid det här. Hatar. Hatar. Hatar!

2 kommentarer:

Robert & Elisabeth sa...

Älskade. Ber om styrka in i er familj.

Camilla Majunie sa...

:-(:-(:-(