Många gånger har vi försökt förklara varför vi är så rädda för magsjuka. Så många gånger. Vi undviker stora folksamlingar. Undviker kalas. Stannar hemma, isoleras. Hämtar hem från förskolan. Vänder direkt vi ser varning. Många gånger känner vi förståelse och hänsyn. Många gånger känner vi motsatsen.
Imorse började Disa kräkas. Morgonmedicinerna (som för henne är livsviktiga, utan dem riskerar Dravet och kramperna löpa amok) kom upp. Trots att vi försökte igen och att dela upp dem fortsatte de bara att komma ut. Kramp. Oklart om av förhöjd temp eller annat. Disa mår illa av buccolamet och fortsatte kräkas.
Under hela dagen har det fortsatt. Anfall i massor, en knappt vaken tjej. Hon är så törstig så törstig men inte ens milliliterfördelad vätskeersättning kan hon behålla. En av kvällsmedicinerna hann vi ge och nu ligger hon åter igen postiktal efter kramp. Flera mediciner kvar att ge.
Magsjuka. Det gör mig livrädd. Liv. Rädd.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar