klyschigt men sant

Mars. Det är så klyschigt men kunde inte vara mer sant. Tiden går allt för fort. 

Vi hankar oss fram i vardagen. Försöker hålla hårt i ljusglimtar och samla positiv energi. 

Eira har gått en och en halv termin i förskoleklass. Jag hälsade på en dag för några veckor sedan. Hon är så redo för första klass. Älskar att läsa och skriva. Och pyssla. Det gläder mig att hon är en fin kompis och har förmåga att bortse från sådant som inte är bra. Hon är så klok. Förra helgen var hon och faster på mello. Hon fick det i julklapp och älskade allt förstås.

Disa vår Disa kämpar på. Vi justerar mediciner för att hitta någon form av balans. Tyvärr hittar vi inte. Det är allt för många kramper. Allt för stora biverkningar. Vår bästa drG försvann plötsligt och vi har inte samma stöd hos de nya. Det är stressande. Disa vill så mycket. Hon älskar att rida, pussla och rita. Hon bygger höga torn och leker doktor med dockorna. Tills hon stupar. 

Unni. Min lilla. Mitt fjärde hjärta som har så bråttom i livet. Hon tar sig fram som om inga hinder fanns. Redan vid 9 månader gick hon obehindrat och nu vid 10 månader kan hon klättra, dansa, springa och busar dagarna i ända. Storasystrarna är hennes idoler och när Disa bygger torn är det bästa som finns att riva. 

PappaN har bytt jobb. Arbetar nu på hemmaplan vilket är en fördel tidsmässigt. Än så länge har vi lite att fila på men hoppas och tror att det här blir bäst i längden. 

Jag. Vet inte riktigt var jag står men ibland hittar jag bitar av mig själv som jag känner igen och försöker få att passa i nuet. För några veckor sedan började jag åter igen instruera i barndans. Tre grupper med härliga barn. En liten bit av mitt gamla som hittade tillbaka.