söndag 20 mars 2016

den vita dagen och just nu

Det är den vita dagen. Dagen då vi bär vitt för våra saknade barn. 

Jag bär vitt. Inte bara idag utan varje dag. För åtta år sedan bar jag livet under mitt hjärta. Jag bar kärlek, framtid och drömmar. Jag bar en liten pojke, en människa vars existens tog plats så fort vi såg det efterlängtade plusset på stickan. 
9 månader av vyssjande och så föddes han under det största av tumult. Ett dygn fick vi av allt som skulle vara för evigt. 

Kärleken, den kärleken kan ingen ta ifrån oss. Sorgen och saknaden tar aldrig slut. 

Den här veckan har varit skit. Så mycket skit som ordet kan beskriva. Pussel pussel för att få allt att gå ihop. Kramper, anfall och sömnlösa nätter. Vi är mitt upp i utredningar, återkopplingar och diverse andra möten som känns som mörkrets gränd. Allt är så nödvändigt men inget leder någonstans. 

Vi sitter där runt bordet och hör ord om vår dotter. Beskrivningar om någon som inte hänger med. Som har det svårt och som behöver stöd. Så mycket mer än vi kan ge. 

Runt ett annat bord försöker vi förmedla, försöker vi få andra att förstå. Men istället framstår vi som ilskna föräldrar vars önskningar tas emot med bortförklaringar och oförståelse. 

Runt ett tredje bord skriker vi på hjälp. Ber att någon ska ringa upp men det är bara tyst. Inte ens ett "snart", bara tystnad. 

Jag stänger av. Allt runt om får stanna. Familjen först. Barnen. Älskar. Tröstar. Kramar. Matar. Sover tätt intill. 

Jag är ledsen att vi inte hör av oss. Att vi inte hälsar på. Att vi inte kommer med förslag eller bjuder på middag. Jag är ledsen att vi ofta kommer för sent, bokar om eller bokar av. Jag är ledsen att jag inte kan lova att vi ses eller lova något alls. Jag är ledsen att vi inte förmår mer för er som förväntar.

Hemma behöver det tvättas. Städas. Laga mat. Handlas. Fönstren behöver putsas. Allt går med nöd och näppe runt. Just nu. 

Några är ni som säger "lova att säga till om vi kan göra något". Tack. Det värmer så oerhört. Men antagligen kommer vi aldrig göra det. Vi kan inte. 

Tyck inte synd om oss, men ha förståelse för att vi ibland inte orkar. 



3 kommentarer:

Nygårds Helle Jonsson sa...

Det är inte ett dugg konstigt om mi inte orkar hela tiden. Och det är helt okej. Vi håller tumme på att ni kan komma på vänfamiljsträffen och har också full förståelse om det inte fungerar för er just den dagen.

Jag kan relatera lite till känslan att inte kunna säga till om mam behöver hjälp. Det är många som vill hjälpa mig också men jag kan bara inte. Det går inte. det bara inte går. Vi sitter inte alls i samma sits. Långt ifrån. Men känner ändå att lite pyttelite kan jag relatera till just den känslan.

Tänker på er en massa. Massor med kramar och kärlek till er.

Ullis sa...

Hjärtat 💗
Ni ska aldrig behöva be om ursäkt för er situation.
Ni går igenom mer än vad många andra går igenom en hel livstid.
Fina ni. Många tankar och kärlek.

Anonym sa...

Alltid tillsammans, aldrig ensam!!