alldeles tätt intill

Inatt har jag mina barn hos mig. Alldeles tätt intill. Min famn räcker till. För D som med ytliga andetag andas mjukt mot min hals. För E som sover tungt med sina fingrar flätade i mina. För T som vilar mjukt i mitt hjärta. Och för lilla bebis som rumlar runt och finner sig en plats. 

Så självklart.

Och ändå inte. 

Ikväll fick jag besked om att ännu en flicka med Dravets syndrom lämnat denna värld. Det sjätte barnet i år. 6 barn av de ca 50 vi vet om med diagnos. Det är ingen god prognos och det skrämmer mig så vansinnigt. Jag är så rädd. Knappt kan jag uttala orden. 

Mina tankar finns hos familjen. En livslång saknad. 

Jag hade behövt min älskade här just nu. Men han tillbringar natten på sjukhus. Tacksam att han tas väl om hand. Men i min famn fattas han.