Orden sitter fast i fingrarna. Livet har än en gång fortsatt sin gång trots att allt som hänt förändrat varje liten stund och plats. Hur kunde det bli såhär?
Två små flickor. På så kort tid, sådan ofattbar förlust. Små vackra hjärtegryn. Alltid finns ni med oss.
Vi ska träffa läkaren idag. Kommit till någon vägg som sätter stopp för vardagen. Något spökar för D och vi kan inte hjälpa henne. Frustrerande. Ledsamt.
2 kommentarer:
Jag önskar man med en enkel kram kunde ta bort allt det jobbiga hos er...jag lider med er när jag ser hur ni har det...fina tappra familj o allt jag kan göra är att skicka kramar o tankar till er, skicka styrka att ta er igenom allt <3
Så otroligt fel.
Tillsammans <3
Skicka en kommentar