söndag 15 december 2013

otänkbara stigar



 
Livet har krånglat sig fram på de mest otänkbara stigar. Jag har följt med. Hukat mig. Hoppat. Slingrat. Spelat död. Spelat glad. Jag har älskat mer än möjligt, skrattat högre än molnen. Gråtit längre än oändligheten.
 
Jag har varit sjukskriven sedan i augusti. Orken någonstans tog slut. För allt vi tvingas klara. Se. Höra.
 
På många vis har vi de bästa runt omkring oss. Som i många stunder varit våra ben när vi inte orkat bära. Men det finns de som inte förstår vidden. Som aldrig  frågar, erbjuder eller visar. Vad det beror på lägger jag någon annanstans. Det är inte mitt bry. Men ibland, vissa dagar, vissa ord - de gör mer ont än andra.
 
Den här filmen såg jag första gången hemma hos en av mina älskade "Dravet-mammor". Vi satt där och grät. Höll om varandra och kände igen varje litet steg.
 
Jag har burit dem inom mig. Alla tre. Precis under hjärtat har jag vyssjat och burit dem, givit dem liv.
En av dem, mitt solsken - min älskade livs levande liten. Två av dem - jag har sett dem kämpa för liv. Sluta andas, hjärtan som kämpar in i det sista. Den första dog. Hans mjuka lockar är för evigt i en annanstans. Den yngsta, jag har sett henne vinna så många gånger. Men jag är så vansinnigt rädd. Så hjärtskärande rädd för hon ska släppa taget, inte orka. Vackra lilla mirakel.
 
Vilka ord ska användas då? De som redan inte finns.

4 kommentarer:

Jenny sa...

Kram!!

Nygårds Helle Jonsson sa...

Livet är så förbaskat jävla orättvist. Barn ska inte behöva bli svårt sjuka och dö. Alla barn borde få vara friska, pigga, glada, få leka. Mamman i mig går sönder och tårarna börjar rinna i princip varje gång jag påminns om att alla barn inte får vara friska, starka och pigga.

Kram <3

lilla angelyne sa...

Kram ❤️

lilla angelyne sa...

Jag håller med dig Helle. ❤️