För två år sedan låg jag på soffan med min tremånaders lilla bebis. Hon hade fått tremånadersvaccin på dagen och under kvällen känts lite varm och hängig.
Plötsligt ryckte hon underligt och i nästa sekund var mördrömsscenariot fullständigt. Det tog 6 minuter för ambulansen att vara på plats och jag minns att jag trodde att jag skulle bli helt galen under väntan. "Hon dör." skrek jag. "Inte ett barn till. Jag begraver inte ett barn till".
Det var starten på kapitlet om hjältinnan D. Vi som trodde att vi redan upplevt det värsta tänkbara. Jag är tacksam över att vi inte då visste vad som skulle vänta.
Det sas att det var feberkramper. Den tredje inläggningen, då D var fem månader, sas det att jag inbillade mig att hon ryckte märkligt i sömnen, att det bara var sömnryck. Så mycket kämpande det varit. Kämpande för att bli hörd, trodd, lyssnad på. Inte förrän senare då det stod klart att det är obotligt landade vi.
Dagen till ära fick jag några intyg till diverse instanser. Ds neurolog har intygat hur illa det är och förväntas bli. Det gör frenetiskt ont.
Idag är det två år sedan allt började.
 |
| Älskade liten, utan kramper eller annan oro. |
3 kommentarer:
åh vännen, årsdagen är så tung... Massa massa kramar.. Jenny (L)
Det gör ont att läsa om er kamp och om sorgen och all smärta som ni bär. Det gör ont i mig att lilla Disa får kämpa så.
Massor av kärlek och styrka från mig.
Jessica.E
Lilla kämpen, vilken kamp ni kämpar och vilken sorg som måste slita i er..kramar till er
Skicka en kommentar