Fem dagar på isoleringen blev det denna gång.
Inom vården pratas det ibland om att patienter blir hospitaliserade. Ibland känner jag mig i gränslandet. För trots att det är med ont i magen jag kliver över tröskeln till runda-lampans-land, så är det som att lämna över oss i händerna på någon annan för en stund. I det lilla rummet ryms inga känslor. Det är som ett vacuum. Tysthet. En av dagarna försökte vi oss på en promenad och när jag klev utanför dörrarna chockades jag av världens storhet. Alla ljud. Allt ljus. Hur livet där utanför bara fortsatte. Jag stod bakom ett hörn av huset och grät. För allt.
D blev väldigt sjuk. Först av vad man trodde var en "vanlig virusinfektion". Men vad som skulle visa sig vara flera olika. Bland annat visade testerna positivt på RS. Influensaprover togs också, vilket var huvudmisstanken, men det har vi inte fått svar på än. Utöver den höga (svårhävda) febern, kramper och uttorkning är hon alltså också genomförkyld.
Tufft.
Och stjärnan E som fick vara hemma med farmor och farfar. Stora duktiga tjejen, som bara tvingas med i allt som händer.
Jag önskar att allt var så annorlunda.
I övrigt går mina tankar i att lösenordslåsa bloggen för en tid. Det finns så mycket jag behöver få ned i ord, men som jag hindras av i nuläget. Ni är många som varit med oss länge och som det känns nu vill jag att ni ska få följa med, hur vi löser det vet jag inte riktigt än.
fredag 1 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Känner så igen mig i allt du skriver. Och de tappra syskonen, som snällt stiger åt sidan..... För de vet att så är det.... Kramar och styrka till er fina familj ❤
Jenny (Linn)
<3 stor kram /janina
Man blir så rörd av de du skriver Sandra :( Allt ni får gå igenom gång på gång är så fruktansvärt & man önskar bara att ni får lugn & ro. Även om vi inte känner varandra på ett nära vis så finns ni i mina tankar då & då & jag funderar över hur de går för eran lilla tappra tjej.
Många kramar & hoppas ni får en lugn & fridfull helg nu & ta hand om varandra!
Jag har fortsatt att följa er (även om jag är dålig på att kommentera). Vet ju att våra flickor inte har samma sorts epilepsi men känner igen mig i så mycket ändå. Vi fortsätter kämpa på med dagliga kramper och allt runt omkring. Jag hoppas att det blir lättare för er nu när våren börjar närma sig och att infektionerna blir färre då. Kramar från Madeleine och Isabelle
Men lillan då, tänker på er, som ni kämpar, hela familjen! Kramar
Många kramar till er från oss
Skönt att få läsa om vad som har hänt under denna vecka.
Ledsen för allt ni har varit med om.
Tänker på er!
Elisabeth K
Ni är så tappra o såna kämpar...men framför allt Disa är en riktig kämpe....Har läst allt du skrivit i bloggen från dag 1 då du började blogga o jag kan inte annat än beundra dig o din familj. Massa kramar.
Jag önskar att lilltjejen får bli frisk snarast.
Å, fina Sandra, jag önskar också att allt var så annorlunda.
/Terese E
Skicka en kommentar