över allt

En helt vanlig måndagsförmiddag. Men det är en sak som är annorlunda.

Det är alldeles tyst.

Det hör inte till vanligheterna, för jag är ju aldrig hemma ensam utan mina troll. Idag har jag och N dock varit på samtal på habiliteringen. Och om ett par timmar ska jag jobba kväll, så tjejerna är redan på förskolan.

Det är verkligen tyst.

D är än så länge i fas med utvecklingen. Men för varje sjukdomsperiod/intensiva anfall ser vi hur mycket hon måste kämpa för att komma tillbaka. Och vi vill givetvis underlätta allt vi kan för henne. Det är tunga beslut att fatta under vägen.

Ibland blir jag så trött. Jag ser på Facebook hur det gnälls och klagas på än det ena, än det andra. Och tro mig, jag vet att det kan kännas bättre efter lite gnäll. Men jag önskar lite perspektiv. Se er omkring och på det ni har. Vad är det som betyder någonting? Det är jobbigt med förkylda barn och förkylningar och feber kan vara nog så svårt för de små. Men förkylningar går över. De leder inte till avancerad medicinering, konstanta provtagningar, möten angående syrgas, port á cather eller övervakningslarm för natten. De leder inte till hjärtat i halsgropen så fort barnet inte svarar på tilltal och det leder inte till att syskonen undrar om vi behöver ringa ambulans så fort lillasyster hostar. Ibland handlar det om att se med perspektiv på tillvaron.

Mina barn finns till för att jag önskat. Dina barn finns till för att du önskat det. Vi har alla olika förutsättningar, men hur det än är är det ändå vi som formar dem. Det är vi som bygger grunden för deras fortsatta liv.

D har fått en tuff start. Jag och N har inte det lättaste ansvaret på våra axlar. Men vi försöker att reflektera och behålla perspektivet på livet. Motgångarna har byggt styrka. Vi lovar inte D något vi inte kan hålla. Men vi kan lova både E och D att vi gör allt vi kan för dem. Och att vi älskar dem över allt annat.