hatar

Något gott kompenseras alltid av något av livets alla dalar.

D har haft stora kramper varje dag den här veckan, förutom alla små hon dras med. Natten till igår fick hon dessutom feber som vi inte lyckas sänka, trots att vi kontinuerligt ger maxdos på både Alvedon och Ipren. Så nu, efter två stora anfall då vi använt all epistatus vi får är vi inlagda. Igen.

Trots febernedsättande går tempen inte under 38 grader och just som den sänks börjar det om från början och tempen stiger rekordsnabbt. Och då kommer krampen. För det är inte den höga tempen i sig, det är farten upp.

Det här är fjärde gången vi är inlagda sedan jul. Hur många kramper hon haft? Jag har slutat räkna. De är så ofantligt många.

Livet är orättvist och jag hatar så vedervärdigt mycket vad D tvingas stå ut med. Och allt vi kan göra är att se på.