det bästa & anmälan

Det bästa. Det tuffaste. Det största. Den finaste. Det svåraste. Det roligaste. Det helt fantastiskt mest underbara. Att vara mamma.


Dagarna rullar vidare. Jag vet inte om det har vänt. Törs inte tro. För när man tror och hoppas som bäst är det längst väg att falla. Just nu är det ett plant läge.

Disa fick en febertopp i förrgår natt, vilket resulterade i ännu en kramp. Eftersom hon dessutom varit hysteriskt ledsen och tagit sig för örat bestämde jag mig för att åka ned till akuten. Big mistake! Vi fick träffa den mest osympatiska människa jag någonsin mött. Han dumförklarade mig helt genom att tycka att det var vansinne att komma till akuten mitt i natten. Att D hade krampat tyckte han var oviktigt och eftersom hon hade feber och var ledsen spelade det ingen roll att hon var röd i öronen (svårt att veta orsak). Sedan lämnade han rummet utan att säga någon mer. Inte "Kom tillbaka om det förvärras". Inte "Sök vårdcentralen imorgon om det inte blir bättre". Ingenting. Bara reste sig och gick. Jag fick vansinnesutbrott och den stackars nattsköterskan försökte lugna så gott det gick. Efter århundradets snabbaste akutbesök åkte vi hem och var vakna resten av natten. Igår morse ringde jag till verksamheteschefen och anmälde incidenten.

Äntligen ska vi få några lediga dagar tillsammans. Jag har en del att stå i. På måndag är det två (TVÅ) veckor tills jag ska börja plugga. Oj!