Båda tjejerna sov dåligt inatt. Eira vaknade flera gånger och var hysteriskt ledsen och kom in ovanligt tidigt till oss, så någon sovmorgon var det inte tal om. PappaN hade förberett en deg igår kväll så hann langade in i ugnen och sedan bänkade vi oss redo för Vasaloppet. Det är tradition på Mattsboberget. Frukost framför tvn. Idag hejade vi lite extra eftersom en kille från stan var med och slogs i täten.
Efter lunch gjorde vi oss klara för kalas. Eller iallafall jag och Disa. Det var kompisen Olivia som hade ettårskalas. Stora tjejen! Vi fikade gott och Disa lekte hejvilt med alla saker. Vilket paradis.
 |
| Ettårstjejen Olivia äter tårta och Disa premiärar med pippilottor. |
Oftast när jag får frågor om mina barn berättar jag främst bara om tjejerna. Jag vet att Troys död kan bli för överväldigande för vissa och därför håller jag det oftast tillbaka. Men idag fick jag faktiskt frågan. Om jag inte fick en pojke. Och jag berättade. Det har liksom värmt mitt hjärta lite extra idag. Att någon frågade. Och faktiskt lyssnade. Jag önskar att jag kunde förmedla hur mycket det betyder för mig att T räknas. Att andra vågar fråga och prata om honom. Det gör mig glad.
2 kommentarer:
Jag förstår precis hur du känner. Både inför att berätta om din Troy för andra och för att berätta vad som hände. De värmer extra när man möter någon som faktiskt vågar fråga och lyssnar.
Men det är inte vanligt och ganska modigt ändå. Även om vi för det mesta orkar, kan och vill prata så är det inte ofta man får frågan.
Hoppas du och tjejerna haft en fin Måndag!
Kram
Jag tjuvlyssnade lite när du berättade, jag såg hur det lyste i dina ögon, hur stolt du var att berätta om din pojke. Som du själv beskriver det, glädjen att få berätta, att någon frågar. Många kramar.
Skicka en kommentar