Så. Nu har jag ringt Eiras förskola och meddelat att hon inte kommer tillbaka. Iallafall inte till Norrgården. Nästa gång blir det till "storbarn".
Efter många långa vakna nätter är det detta som känns bäst. Jag kan inte förmå mig att lämna bort Eira medan jag går hem. Särskilt som vi, i och med alla sjukhusbesök, varit ifrån varandra ändå. Och alla infektioner. Det känns överdrivet vanskligt att utsätta Disa för allt Eira skulle få med sig hem. Det kommer en dag då både jag och N ska arbeta, då vi inte har några val. Då blir förskolan toppen. Men nu ska jag njuta av Vår tid hemma.
Och äntligen ska vi gå till öppis. Om en liten stund bär det av på rytmik. Kul!
tisdag 17 januari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Bra val tycker jag. Ni är de viktigaste personerna i era barns liv. Sedan får man alltid kommentarer om att förskolan är så bra för barnens utveckling. Jag tror de utvecklas nog så bra hemma med aktiva föräldrar och det är ert val att göra så.
Vi väntade tills Irma var 4 år och 3 mån tills hon fick börja förskolan. Då var hon och vi mogna för att släppa taget om varandra och pröva på nya äventyr.
Hoppas kramperna ger sig för lillskruttan snart.
Kram
/Anna
Du resonerar så klokt min vän. De handlar om hälsan hos era barn och inte minst att faktiskt ha möjlighet att kunna och vilja (vilja - inte alls är en självklarhet är ja rädd) ha sina barn hemma. Hur kan de då va fel? nej njut av tiden tillsammans. Dom kommer ha de jättebra på förskolan när den tiden kommer... <3
Tänk att det känns så självklart när man väl fattat beslutet. Nu förstår jag ju inte vad jag gått och grunnat på. Jag antar att jag varit rädd att inte kunna ge henne så mycket "socialt". Men å andra sidan jag vill inte lämna bort henne bara av den anledningen. Öppis är bra, där träffar vi jättemånga - både vuxna och barn!
Tack för era "klokheter"!
KRAM
Skicka en kommentar