Det är mitt i natten när saknaden slår som värst. Som piskande regn i ansiktet. Som hård storm på en allt för tunnt klädd kropp. Den evinnerliga saknaden.
Jag tittar till mina flickor. Flera gånger varje natt. För jag är rädd att det är för bra för att vara sant. Andas ni?
Det är i mörkaste natten saknaden slår som hårdast. Alla mörka tankar som ändå går att häva om dagen, tar plats och hotar allt det goda. Det ljusa.
Utåt verkar allt så lätt. Så ytligt. Som om livet bara kunde levas. Det är en ständig kamp. Liv och död.
tisdag 25 oktober 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håller med dig Sandra, vet inte om det är bara vi som varit med om döden som känner så, för det är inte många som förstår när man pratar om hur rädd man är, jag är så sjukt rädd för vad som kan hända mitt lilla pyre i magen... jag är rädd att min rädsla stressar upp både mig o pyret... Men det går ju inte att trolla bort bara sådär... ständiga kamp =( Tänker på er ofta, och läser så ofta jag kan om dina små ljus, dom är så fina <3 Kram fina Sandra
Det är nog så Johanna. Vi som levt så nära döden, vi vet hur det känns att förlora och känslan av att mista går inte att förneka. Det blir en ond cirkel... Jag tänker på dig och lilla pyret också, ofta ofta. Och jag hoppas såå innerligt att allt ska gå bra för er. <3
Skicka en kommentar