V. 38+3. I graviditeten med T är detta dagen då jag för sista gången kände hans sparkar.
Idag har jag varit hos BM och lyssnat på hjärtslag. Fina vackra levande hjärtslag. Ett stillastående sfmått på knappt 34 tyder ändå på att bebis borrar sig ned. Huvudet var "hyfsat" fixerat, dock ruckbart.
En dag som alla andra, men ändå inte. Jag är tacksam för min fina familj!
fredag 27 maj 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har haft flertalet abrupt avslutade graviditeter. Inte ens i närheten av det ni gått igenom. Men jag kan relatera lite grann ändå till din rädsla. Även om jag bara haft den inom mig i början av graviditerna.
Efter ett missfall och ett utomkveds så blev jag gravid med Vilda och gick första 3 månaderna med oron om att det inte skulle bli någon bebis den här gången heller.
Men försök se bortom all oro. Lyssna till den där lilla, lilla rösten inom dig. Den som säger dig att det kommer att gå vägen. Att det kommer att komma ut en stark och frisk bebis.
Snart är du trebarnsmor. Med två små här och nu som kommer att se till att deras mamma hålls sysselsatt <3.
Tid finns. Det handlar bara om vad du väljer att göra med den :).
Snart, snart håller du ännu ett litet mirakel i dina armar. Och tro det eller ej så känns det starkare och mäktigare ju fler gånger man är med om det!
Lycka till fina du, allt kommer att gå superbra!
Stor kram!
åh vad jag är avis, jag vill också vara i v.38 NU!
Härligt att få höra levande, vackra hjärtslag.
Ska det få komma igång av sig själv denna gång? Eller blir det igångsättning?
Jag har bett om igångsättning även denna gång, jag skulle få panik av att vara här hemma och få värkar.
Snart har ni ert tredje underverk hos er :)
Underbart!
Skicka en kommentar