välkommen till familjen



Välkommen till familjen, Snutte (som vilar på Es nya säng)!

När jag och N var ute och for igår passade vi på att inhandla en "snutte" till lilla mirakel.

E har en "Mue" (kossan i samma serie) som hon fick av bästa Gustav med familj när hon föddes och den har överlägset varit och är favoriten. Därför chansar vi på att kaninen blir lika omtyckt.

Vägen vi åkte igår berör mig på ett sätt som få vägar gör. Vi åkte där när vi efter Troys död bestämt oss för att själva hitta en gravsten. Stenröse efter stenröse genomsöktes. Makabert.

Vi fann den till slut. Stenen. Inte efter just den vägen, men helt plötsligt stod den där och väntade.

Jag minns hur den släpades hem till Ns föräldrar där den stod på gården i väntan på att få köras till stenhuggeriet. Vi blev till slut vana med att den stod där. En del av allt. Liksom.

Granne till mina svärföräldrar bor en präst och en dag frågade han min svärfar vad det var för sten.

Svärfar svarade ganska rättfram att det var en gravsten.

Jag vill minnas att prästen inte riktigt hade något svar.

Nej, vem skulle ha haft det?

För vem väntar sig att höra det?

Så var det iallafall.

Det är märkligt hur jag ibland så tydligt har döden och livet i varsin hand.

Som i helgen när vi åkte efter den där vägen.

I min ena hand fanns alla minnen efter sökandet efter en gravsten och i min andra hand höll jag i den nya snutten som mitt tredje barn ska få.

Liv och död.

Glädje och sorg.