Ibland kommer det dåliga "mammvetet" över mig. När det gäller Eira är det oftast i samband med förskolelämningar. Det värker i magen att se hennes små armar sträcka sig efter mig när jag stänger dörren. Men lindras gör det när vi samma kväll myser i soffan. När jag pussar hennes mjuka kinder och borrar in mig i hennes hår.
Det dåliga "mammvetet" när det gäller Troy är svårare att lindra. För hur jag än vill kan jag aldrig gosa mjuka lockar eller känna kramiga armar runt min hals. Såhär i snötider mår jag fruktansvärt dåligt över tanken på hur mycket snö det är på graven. För hur vi än skottar fylls det bara på. Och möjligheterna att själv ta mig ut dit är obefintliga utan bil. Och även med bil är vägen dit ingen lek. Så. Mamma-samvetet hugger och jag känner mig som världens sämsta som inte ens kan hålla snöfritt på min sons grav. Det finns många fel i den meningen, jag vet. Men det är så det känns.
fredag 11 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag vet vad du menar,det dåliga samvete över graven finns där hela tiden..
Men om vi skulle kunna hålla snöfritt på gravarna så skulle vi varit supermammor för snömängderna över landet är ju omänskliga..
Troy är med er hela tiden,graven är bara en plats..Om än väldigt viktig..
Kramar
Du skriver jämt så fint och du verkar vara en sådan fin människa! Ha inte dåligt samvete, Han vet och förstår. Och som föregående talare sa, han är hos er, i era hjärtan. Han är ju storebror nu och vill inte missa något som lillan hittar på:)Ha en underbar alla hjärtans dag!
Annica - Tack för att du påminner mig. Det viktiga är inte var vi befinner oss. Mammarollen utan barnet/n i famnen är svår att greppa. Kram
Maria - Tack för dina ord! Jag hoppas så innerligt att han vet. Kram
Skicka en kommentar