Det är något som vill fram. Jag vet bara inte vad. En huvudvärk vittnar om att något trycker i mina tankar, men det når aldrig fram till medvetandet.
Jag har ont i kroppen. En inre oro. Bebis sparkar - du lever. Jag är bara så rädd att allt är för bra för att vara sant.
Om och om igen tänker jag ofullständiga tankar. Jag är rädd att de, om jag tänker dem fullt ut, kanske inträffar.
De finns där.
tisdag 8 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Åh känner igen mig. Men det måste ju vara så här bra! För kan andra få så barn efter barn och aldrig förlora så måste det kunna gå bra igen även för oss som förlorat. Oj, vad snurrigt det här blev då. Hoppas att du förstår vad jag menar ;)
Varm kram.
Skicka en kommentar