dripp dropp

Det känns som om tiden aldrig tar sig framåt. Vilket egentligen inte är ett dugg logiskt, eftersom jag mer än oftast inte vet var tiden tar vägen. Men just idag. Kanske är det så att jag och E varit inne i flera dagar och att vi båda börjar tröttna på det. E har definitivt gjort det. Vi är båda fortfarande snuviga, men det är på bättringsvägen.

När jag loggade in på studentportalen nyss såg jag att betyget för min komplettering kommit in. PJUH! Ja, jag tvivlade en stund på att jag någonsin skulle klara det, med tanke på att jag inte ens förstod vad jag inte lyckats förklara. Men något måste ha varit rätt denna gång. Nu stryker jag ett streck över det där fula U:et och laddar med nya tag inför ledarskapskursen som kommer senare i vår.

Solen lyser i vår stad idag. Om jag tänker bort de vitklädda taken och om jag för en stund ser bortom vallar av snö kan jag ana våren. Såhär på sluttampen av vintern kämpar jag alltid med ett rivande inre. Jag mår oftast lite bättre när det första knastret av grus kan höras under skorna och när det finns en renhet av smältande is i luften. Jag låter i denna stund bli att se små dalande mjuka tussar som trots den bländande solen letar sig ner från skyn. Och om jag lyssnar riktigt noga tycker jag mig höra några små dripp dropp långtbortifrån. Kanske.