Om att inte orka.
Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Men det rör mig. Det berör mig.
Alla sorger är unika. Allas sorg är unik. Liksom personen som är saknad. Liksom personen som saknar. Därför finns inga mallar. Inga bör eller ska. Och innan situationen är upplevd tror jag att det är viktigt att inte tro sig förstå. För det är svårt. Och än svårare för den som inte känner sig förstådd.
Jag möter ofta orden "Jag hade aldrig orkat". "Jag hade bara gett upp".
Hur vet du det? Och vet du hur det känns för mig när du säger så?
Ofta när jag möter orden vet jag också att de sägs i all välmening. Som ett bekräftande, jag tycker att du är stark.
Men för mig, som inte är någon övermänniska utan en helt vanlig tjej som råkade ut för en stor sorg och som kände det som att det inte fanns några val - världen fortsatte snurra vare sig jag ville det eller inte, kan det kännas som om jag gjort något omänskligt. Jag fortsatte leva utan min son.
Som "nydrabbad" kunde jag också känna, om föräldrar som kommit längre i sin bearbetning, "hur sjutton har de orkat?". Men jag ifrågasatte aldrig att de gjort det. För jag har inte upplevt deras resa.
Vi upplever inte varandras resor. Vi reser bredvid varandra. Ibland tätt, tätt. Och ibland förstår vi varandra. Men det är svårt att veta precis hur någon annan känner. För det är så mycket som spelar in och trots att vi ibland reser åt samma håll har vi alla olika väg.
Det är svårt.
onsdag 12 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det är sannerligen svårt! Håller med dig.
Väldigt fint skrivet, speciellt det med att "Vi upplever inte varandras resor utan vi reser bredvid varandra", det ska jag nog knycka av dig! Och det stämmer mycket i vad du skriver för jag känner inte alls som du även om jag kan förstå tanken att det känns hårt som att någon säger att du HUR kunde leva utan din son. Jag känner än så länge att det är väldigt skönt när folk poängterar att man är stark och ibland använder formuleringen "att du orkar". Jag tror att jag än så länge behöver bli påmind om att jag ÄR stark för ibland känner jag mig verkligen inte stark, för att orka fortsätta!! Tack för ett fint inlägg!
Du skriver så klokt och så sant..
Shit,du är sååå underbar,och formulerar det såå bra!
Hur många liv har du levt..så ung och ändå såå klok!!
Massor med kramar från Ingela
Du skriver så vackert, som alltid, och på sätt och vis förstår jag. Och du har så rätt, att allas sorg är unik. Jag tror att alla som säger att de skulle ge upp, inklusive jag själv, helt enkelt inte kan förstå... Att det inte heller går att förstå om man inte tvingas gå igenom det. Att lägga sig ner och dö är den lättaste vägen ut, för att slippa sorgen (den allra största, värsta sorgen), inte behöva kämpa... Det är inte omänskligt för er att fortsätta leva, känn inte så.
Oavsett varför och hur ni gjorde det så är jag glad för att ni gjorde det :)
Hej
Jag förstår hur du menar och jag känner att jag också har känt som du när jag fått höra en sådan kommentar. Men jag uppskattar ändå en sådan kommentar väldigt mycket. För det är ändå ett tecken på att de iaf försöker förstå även om de inte gör det.
Kram
Sandra
Hannah - Jag tror att det i många fall beror på hur personen i fråga använder orden. Men så ligger det ju också hos tolkaren och jag vet att jag är ytterst sårbar i vissa formuleringar. Det är bra att du kan ta det till dig. Vi behöver känna oss starka emellanåt, trots brottande med svaghet- och litenkänslor. KRAM till dig
Jen, Ingela, Snö - Kärlek till er!
Sandra - Jag håller med om att det många gånger iallafall för med sig att personen försöker förstå och det är en enorm styrka. KRAM
Skicka en kommentar