Ibland lyser det igenom.
Ofta får jag höra att jag är en stark person. Att överleva sitt barns död är i mångas ögon mycket starkt. Detsamma att förlora andra nära och kära. Det har inte varit lätt. Inte alls. Missförstå mig inte. Jag ser mig inte som svag. Och jag vill inte att någon annan ska göra det.
Men.
Ibland är jag inte stark. Inte alls. Jag är svag, liten och orkeslös. Och jag bryter ihop. Mycket lätt och för ingenting.
Jag vet inte om jag blev stark efter Troy. Eller efter mamma. Det var inte de händelserna i sig som byggde styrka. Något annat än att fortsätta framåt har inte varit ett alternativ även om det, tro mig, har funnits stunder då jag känt mig balanserande på stupets kant. Det är vägen mellan allt det tunga som byggt muskler. Som ger andhämtning och förmågan att orka vidare. Uppför är det väldigt tungt. Oftast så tungt att jag inte ens orkar se mig omkring. Jag vågar knappast andas, i rädsla om att förlora greppet. Men väl uppe på toppen, med utsikt över allt som varit. Med vetskap om att det väntar en stund av vila. Då släpper tårarna.
Ibland är jag stark för att jag inte orkar tala om att jag inte är det.
tisdag 23 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad fint du beskriver dina känslor, du får mig att bättre förstå vad sorg och en sorgeprocess innebär.
Jag funderar över vad folk menar när de säger att någon är stark. Vad menar de då, att det är starkt att inte känna? Eller att tillåta sig att känna?
KRAM till dig.
Tårar är bra. Och skönt!
Skickar en varm Kram till dej
Kramar till dej min älskade vän <3
Tack för dina kramar hos mig,betyder så mycket..
Klokt sagt det sista,att ibland är du stark för att du inte orkar tala om att du inte är det..Känner igen det..
Och det här med att vara stark är ett konstigt uttryck..
Vad har man för val?
Det gäller ju att överleva på något sätt..
Tycker det är starkt att våga vissa sina känslor,att ibland våga bryta ihop..
Många kramar tillbaks..
Skicka en kommentar