för alla barn

För ett år sedan, första helgen i november, var vi på minnesgudstjänst i en grannstad. Eira var bara fyra veckor och jag var fortfarande fullpumpad av lycka (ja, det är jag ju än idag - men då var den en helt ny känsla). Det var en märklig krock. Hur glädjen så abrupt svämmade över i outgrundlig saknad. Jag minns stämningen i kyrkan. Det var en stämning som sträcker sig längre än vad alla ord kan bära. En känsla av saknad så påtaglig att den smekte över alla närvarande.

Framför oss satt en familj med ett barn för lite. Alla familjer som samlats där hade givetvis detta gemensamt. Men jag tror mig veta att just den familjen alldeles nyligen mist ett barn. Jag såg det på snyftningarna. Pappans axlar skakade så kraftigt att det vibrerade i mitt bröst.

Och då minns jag. Jag minns hur vi befann oss i ett rum längst bort i korridoren. Långt ifrån de andra mammorna med nyfödda levande bebisar. Jag minns mitt skrik mitt i natten. Hur ingen kom. Vem skulle komma? Vem skulle lindra skriket? Vem skulle smeka min kind och säga att allt skulle bli bra. Jag hatade. Jag grät så att sängen skallrade mot väggen bakom.

Jag tror att pappan precis varit där. Jag tror att det låg honom så nära. Hans dotter kröp upp i hans knä och klappade försiktigt på hans axel. Såja. Såja Pappa.

Också idag blir jag ledsen. För alla oss som inte har våra små hos oss. För alla oss som skakat skallrande av gråt. I helgen ska jag tända ljus. För min pojke. För din dotter. För hans son. För någons barnbarn och alla syskon som alltid, alltid och åter alltid är saknade.