på alla sätt vi inte kan

Söndag och "ont-i-magen-dag". Trots att de två veckor som passerat gått väldigt fort, kan jag inte låta bli att påminnas av att det är 13 liknande som väntar. Att inte få vara med Eira varje kväll tär oerhört. Imorgon åker jag runt lunch och sedan ses vi inte förrän på tisdag eftermiddag. Lilla vän.

Vi har iallafall haft en välbehövlig hemmahelg. E utforskar sin leksaker på nytt efter att ha varit ifrån dem några dagar. Allt är skojigt och det pussas hejvilt. Ja, pussar är kul och jättegosigt tycker mamman och pappan förstås.

Nu ska vi göra oss klara för en troligtvis kall stund hos Troysan och mamma på kyrkogården. Vi ska tända årets första ljus.


Den tredje oktober skulle min mamma fyllt år. Det skulle ha varit hennes 46e födelsedag. Istället är det andra året vi vi firar på kyrkogården. 2007 hann vi precis ha vårt sedvanliga kalas med prinsesstårta och velourbyxor i paket innan lunginflammationen satte stopp för resten av livet. Jag saknar henne. Ibland mer än någonsin. Jag är så ledsen för Eiras skull att hon inte fick träffa sin mormor. Jag är ledsen för att mamma inte fick uppleva den största lyckan i mitt liv. Jag är ledsen över att jag inte får uppleva att den tiden då man står sin mamma närmast är dagen man själv får barn. Grattis i efterskott lilla mamma, jag är säker på att Troy och morfar firar dig på alla sätt vi inte kan.