För några veckor sedan talade jag med två personer, helt oberoende av varandra. De talade om fenomenet strykning som terapi. Jag, uppvuxen i en strykfamilj - ja där till och med underkläder strukits - har varit mer eller mindre allergisk mot fenomenet. Men, jag bestämde mig för att testa. Och jag är fast. Strykning is da shit (eller, som kanske ligger lite bättre i min mun; "Strykning är faktiskt väldigt bra som terapi"). Och till och med den, innan, väldigt skeptiske N tycker att det är riktigt skönt att kliva i ett par nystrukna byxor. Jag vill förtydliga att jag tidigare också strukit sådant som behövts. Jag ogillar skrynkliga kläder. Nu stryker jag dock faktiskt det mesta. Och det är nästan så att jag längtar lite till mina strykkvällar. Jag, strykjärnet och en god bok. Jihaaa.
~~~
~~~
Att det sedan bor en liten fröken marodörska här hemma gör ju att kläderna kan behöva strykas fler gånger än en. ;-)
2 kommentarer:
Kul att läsa. Trodde jag var ensam om att haft strukna trosor och strumpor som barn.
/Anna
Å, va bra Sandra! Du är välkommen hem till mig när du vill och känner dig lite extra stryksugen:-D
Jag funkar precis tvärtom-jag blir stressad av att aldrig bli klar när jag stryker, suck!
Kanske finns nån annan metod för
mig:-)
P.s Dejt imorrn el. på torsdag?!
kram!
Skicka en kommentar