som en vind

Än en gång kommer det över mig. Plötsligt. Som en piskande vind.

Igår, promenad från sjukhuset. Som vanligt förbi kapellet. Men igår stannade tiden. Den stannade på samma sätt som den stått still i två år. Istället klev jag ur bilen. Och med panik inom mig insåg jag att Troy aldrig fick komma hem. Med skälvande röst sade jag till N att vi måste åka igen. Jag kan inte lämna mitt barn här utan att han fått komma hem. Vi åkte. Och uppe på berget lade jag min hand på hans kalla lilla huvud och sa; -Välkommen hem.
Den vita lilla mössan placerade vi på hans huvud. Mössan som tagit oss en evighet att finna. Och ett brev. Ett foto på vår sargade lilla familj. Och ett löfte.

Tillbaka i nutiden. Löftet sitter i vagnen framför mig och skäller för att hon inte får suga på mina nycklar. Vinden är ljum. Vinden är mjuk. Jag älskar.