På torsdag ska vi till BVC på väg-och mätning. Då ska jag be om att få hjälp genom dem. Att gå tillbaka till VC känns bortkastat.
Idag har jag suttit på försäkringskassan och försökt begära dagar för sommaren. Det är ett riktigt pusslande att få dagarna att räcka till samtidigt som man gärna inte vill ligga på existensminimum. Jag tror att jag lyckades samla mina utspridda hjärnceller och få fram något vettigt. Förhoppningsvis räcker dagarna då till nästa år. Vilket betyder cirka 4-5 månader för pappaN att vara hemma.
Jag börjar alltså studera i september. Konstig känsla. Samtidigt som det ligger en viss spänning i det, känns det så fel och avlägset. Jag är ju som gjord för att vara mamma. Jag har ju väntat och längtat efter den här tiden, att få vara hemma med barn. Och så är det snart över?! Jag känner dock ingen panik med att bli klar. Det är långt till pension. Jag är så glad och tacksam över att jag väntade några år med att börja studera. Jag har lärt mig så mycket under åren, som är värdefullt att ta med in i arbetslivet. Saker jag aldrig fått uppleva om jag börjat studera direkt efter gymnasiet. Då, fanns ingen tanke på att bli sjuksköterska. Då, hade jag nog blivit lärare (inget fel i det givetvis). Men ibland tror jag att man inte ska ha för bråttom. Livet väljer sina vägar, bara vi kan låta bli att skynda på.
Vi har haft en trevlig eftermiddag med finaste, bästa Mia och Alva. Vi började i lekparken och fortsatte med sedvanliga promenaden. Tack för en mysig stund!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar