Jag slutade titta på Greys anatomy ett tag. Jag orkade inte. Serien har från första början berört mig. Oftast till tårar. Och jag orkade inte gråta mer. Jag orkade inte fler tunga stenar än de jag redan bär.
Men så tittade jag idag. Det var som en gammal kär vän. Det är många vändningar jag missat. Dagens avsnitt berörde och jag kunde återigen inte titta. Alldeles för många, alldeles för färska, alldeles för smärtsamma minnen kommer i samband med att stänga av en respirator.
Troy levde i fem minuter efter att läkaren beslutat att stänga av respiratorn. Jag låg så nära, så nära. Och han dog. Jag har aldrig varit så nära döden. Han dog. Jag hatade henne. Jag hatade att hon skakade på sitt huvud efter att hon lyssnat efter hjärtslag. Jag hatade att hon tittade på klockan och tidsbestämde dödsfallet. Jag. Hatar. Att. Han. Dog. Min älskling.
onsdag 12 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sandra. Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Och berörd. Inte om Greys Anatomy, för det har jag inte sett så mkt av. Men av det andra. Jag har själv inte ens varit i närheten av allt det du har varit med om. Men jag får en glimt av hur det kan kännas när du skriver. För du skriver verkligen så att man blir berörd! Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att förlora ett barn, för det måste vara det värsta som kan hända en mamma (och en pappa med för den delen). Skulle bara vilja krama om dig (och det är inte för att försöka trösta utan för att tacka för att du får mig att känna mig tacksam för allt jag har).
Fina Sandra! Åh, känner igen mig. Förra veckan när jag satt på specen så gick läkaren förbi, läkaren med stort L, han som på förlossningen konstaterade att det inte fanns några hjärtljud.
Han kände såklart inte igen mig, gick där i korridoren med lugna steg, medans jag bara kokade. Kokade av alla känslor, hat och frustration...
Om han bara visste hur stor del han har i hur jag har mått och hur jag i början bearbetade allt. Men det kommer han aldrig få veta, för jag kommer aldrig kunna prata med honom....vi pratar uppenbarligen inte samma språk.
För honom såg jag nog ut som vilken annan väntande, harmoniska mamma som helst!
Nej, svårt att inte bli berörd i starka situationer, även om dom är på tv! Finns ju taggar och sår kvar och dom är så lätta att riva upp.
Många kramar till er alla!
Linda
Åh vad det gör ont att läsa och ont de inte får vara hos oss.
Känner igen mig mycket jag med! Varje gång det handlar om att stänga av respirator på Grey's brister det. Vissa dagar orkar inte jag heller titta.
Stor kram till dig vännen! Jag önskar så att det vore annorlunda.
Längesen jag tittade in här, men som vanligt berör dina inlägg ända in i själen. Precis som du har jag svårt att inte röras till tårar av GA, men din beskrivning av Troys bortgång får tårarna att rinna nedför kinderna på 5 sek. Du får mig alltid att uppskatta livet, familjen och allt som är viktigt! C-uppsats skrivandet känns genast lite mindre besvärligt, det är ju bara världsliga ting... Tack för att du berör mig!
Kram// Malin (från "skolan" :-))
Skicka en kommentar