onsdag 21 april 2010

vi skulle ha åkt fortare

När Troy slutade sparka åkte vi till förlossningen. Vi åkte inte så fort vi kunde. Jag önskar att vi hade gjort det. Av hela mitt allt önskar jag att vi hade åkt redan på fredagen. Vi väntade ända till lördagen innan vi åkte. Jag trodde ju att det var för att det snart var dags för förlossning som han var så still. Istället var han på väg att dö.
.
Från det att dr JW konstaterade att det var låg hjärtfrekvens till det att Troy var ute tog åtta minuter. Åtta minuter. Och ändå hann han dö. Sedan tog det ytterligare sex minuter innan han började leva igen. Efter återupplivning.
.
Han kämpade. Han var en stor kämpande kämpe, min lille prins. Men han överlevde inte. Och jag är så ledsen. Det har gått 21 månader och jag är fortfarande så fruktansvärt ledsen över att vi inte åkte fortare.


5 kommentarer:

Jessica sa...

Aj, vad ont det gör att läsa detta inlägg, jag kan verkligen känna smärtan.
Jag tänker ofta att jag skulle ha åkt in direkt då värkarna startade, då kunde vi nog ha räddat vår lilla tjej, men hur skulle vi kunnat veta.
Ni kunde ju inte veta, inte tror man att det kan gå så illa, jag fick höra att det var normalt och det mesta är ju normalt precis som du skrev att det är normalt att de lugnar ner sig då förlossningen närmar sig.
Men jag förstår tankarna, de finns där, man bannar sig att man inte gjorde annorlunda och man önskar att man gjort annorlunda.
Varm kram// Jessica

Linda sa...

Ögonen tåras... Vilken smärta. Bästa Troy...

Men fina du vännen, det är inte ditt fel. Man undrar varför, man letar efter svar. Efter någon att skylla på. Eller något. Man är så desperat i sin sorg. Det är så man gör. Och sedan, när det inte finns några svar vänder man sig till sig själv. Det är lättast. Men det är inte ditt fel. Hur kunde du veta? Du är Troy's allra bästa mamma och du gjorde allt du kunde för att han skulle må bra och sedan gjorde du allt du kunde för att han skulle få stanna. Allt. Det är kärlek. Bottenlös kärlek och det tror jag Troy kände. Hela vägen.

Det är en grymhet som inte borde få existera att överleva sina barn, men det är inte ditt fel.

Varmaste kramen!!

*annorlunda mamma* sa...

Jag har samma tanke om Jonathan, men jag försöker inte tänka så mkt på det. Är rädd att jag ska stanna kvar i dom tankarna.

J. dog i magen den 15 september.. Natten innan så hade mina värkar satt i gång och jag kände hur han sparkade. Vi ringde upp till förlossningen och de sa åt mig att lägga mig i badet och ta en alvedon. Hade vi åkt upp och bara struntat i vad dom sa så hade han inte hunnit strypas till döds av navelsträngen.. Han sparkade för fullt den natten och jag vet nu att han höll på att kvävas..

Tänk om vi åkt upp TIDIGARE. Man ska inte tänka, tänk om. Men det går nästan inte att sluta heller att tänka så..

Tänk om ni hade åkt fortare och tänk om vi hade åkt upp tidigare..Tänk om vi kunde få ha våra stora barn här på jorden också.. Vilken lycka det hade varit..

Kram.

Frida Utter Eriksson sa...

Sänder dig mina varmaste hälsningar vännen!

Kram!

anna sa...

Nu när man själv har fått barn,så kan man kanske föreställa sig hur det måste kännas. jag sitter här med tårar på mina kinder och finner inga ord, jag skickar bara de varmaste kramar till dig..