H
är om dagen när vi skulle lägga Eira i vagnen upptäckte vi att hon inte kunde sträcka ut benen. Vad har hänt med vår lilla lilla bebis? Växte hon så fort över natten? Vi var ju iallafall tvungna att byta ut liggdelen mot sittdelen. Men det är med sorg i mitt hjärta. Jag har en tendens att lägga alldeles för mycket känslor i allt. Det gör jag nu. Varje gång jag tänker på det känner jag mig lite extra tyngd. Knäppt. Jag vet. Vi provkörde vagnen ner på stan och Eira verkade iallafall mer än nöjd över det nya läget.
3 kommentarer:
Nej nu får du inte växa nå mer Skrutt! Du kommer ju växa om Moffa!! Puss på er
Känner igen den vemodiga känslan att lägga undan saker de växer ur. Men det är livets gång och man får glädjas åt varje steg. Trots det kan jag redan nu våndas över den dag vi inte kommer att ha några småbarn som vill bli burna, utan stora trotsiga tonåringar som vill bli lämnade ifred. Men det är ju egentligen precis som det ska vara. Hon och ni kommer trivas bra med sittdelen, tror jag.
ja e lika dan, tyckte det var psykiskt jätte jobbigt att byta till sittdel:( det var liksom att byta kapitel i hennes liv, och lämna pyttelilla bebis tiden bakom sig:( knäpp man e ibland:P
Skicka en kommentar