små ting jag är tacksam för

Jag minns hur det kändes att hämta ut Troys vagn. En emmaljunga city cross, grå och svart. Jag minns hur N genast ville provköra vagnen hemma på parkeringen. Jag förbjöd honom. För jag hade hört om de som fick åka och lämna tillbaka vagnar (vilket ju givetvis inte skulle hända oss).

Jag minns hur vi lät bli att ta bort plasten från alla "mjukdelar".
Jag minns också väldigt väl att jag panikslagen tänkte, nyförlöst med en död pojke i

min famn;

-"Ta inte vagnen, jag måste få rulla den en gång till. "

Ett år senare beställs en ny vagn. En emmaljunga nitro city, svart. En repris kändes omöjlig. Troys vagn var redan förbrukad.

Det första jag gjorde när vi kommit innanför dörren, den 7 oktober, var att slita bort plasten. Sedan lade jag ned vår livs levande dotter och rullade.

Jag är tacksam för alla promenader, för en bäddad vagn med levande barn.

.

.

Vi köpte säng ganska tidigt i graviditeten med Troy. Min älskade N hatar att ha saker oupppackade så samma kväll (natt om jag minns rätt) monterades sängen ihop, och stod färdigbäddad resten av graviditeten.
När svärmor och svärfar tog sig in i lägenheten, medan vi fortfarande var i Uppsala, för att hämta saker åt oss undrade de om de skulle plocka undan sängen.
När vi kom hem var sängen borta. Men vår dubbelsäng stod fortfarande skjuten till vänster. Det var en tom plats bredvid min sida. En tom plats.

Eira sover i sin säng, just i detta nu. Jag är så tacksam över att vi återigen fick hämta ned sängen från vinden, bädda den och nu skåda vår sovande lilla liten där i.
.
.

Vi hade en skänk i furu. Ful som få. Men från renoveringen av Troys rum - djungelrummet - blev det färg och tapeter över. Vi målade skänken och tapetserade lådor, vips var djungelbyrån klar. Vi fyllde den sedan med små pojkkläder. Sent om kvällarna smög jag mig in där. Satt på golvet och planerade olika kombinationer. Bruna byxor, blå tröja. Blå tröja, mörkblåa byxor.

Kläderna blev kvar. Hela "mellantiden". Hela graviditeten med lilla liten.

Kläderna har nu flyttat till minneslådan. Det gör ont att minnas. Det gör ont i mig att på klädaffärer inte få handla små söta skjortor.

Men jag är tacksam över att jag ofta ofta får fylla byrån med nya kläder. Det är det vackraste tecknet på att lilla liten växer och mår bra.
.

.

Alldeles för många gånger har vi passerat besökshallen utan ett barn. Efter missfallet delade vi hiss med bekanta. De strålade och visade stolta upp sin stjärna. Vi gratulerade och åkte hem, med brustna hjärtan. När vi lämnade Troy i Uppsala mötte vi en kvinna med värkar i entrén. Mannen talade i mobiltelefon och sa

-"Det är nog bara timmar kvar nu innan ungen är född".

Vår unge bäddade vi ned i en korg, med djungelpåslakan. Korgen lade vi sedan i en resväska full med is. Det var varmt den dagen. Sorgefölje.

Jag kommer aldrig glömma den dagen vi vandrade (flög på moln) ut genom besökshallen med en älskad lilla liten i babyskydd. Jag ville stanna.

Jag ville skrika.

-Det är VÅR TUR NU!