Det finns en känsla. Som är så speciell. Värmer hela hjärtat. Varm i hela kroppen. Att jag burit vårt barn. Att jag fick äran att vara den som vaggat och vyssjat, växande mage. Växande liv. Fantastiskt.Här om dagen åkte vi bil. Jag hade min hand på Eiras lilla overallklädda kropp. Med tjockt tyg emellan känns rörelserna annorlunda. Lite dovt. På samma sätt kan det kännas med en liten kropp som vilar på mitt bröst. Rörelser. Om jag blundar kan det vara svårt att veta om det är en dröm. Är hon här nu, på utsidan? Eller är det önskedrömmar med bebis i magen. Jag känner så väl igen dem. Små hastiga tår som vandrar längs med sidan. Knän som oförsiktigt möter revben. Ett huvud borrande. Långsamma händer. Det är ju samma rörelsemönster. Där inne som här. Märkligt. Eller kanske inte.
Någon mer som känt så?
2 kommentarer:
Hej!
Att bära ett barn eller två som jag har haft den stora förmånen att göra.
Det är 30 år sen jag fick mitt första barn. Det du beskriver det kan komnma över mig när jag tittar på mina fina pojkar som nu är två kraftiga, skäggiga män. Jag älskar dem med lika stor kärlek.
Det är fantastiskt att få gåvan.
Barnen.
Elisabeth K
Ja då var det din tid jag fick :P Fast jag önskar att jag aldrig gick dit :P
Ja jag ska äntligen få fixa ryggen imorn, så jag hoppas att det blir bättre!! Kramar
Skicka en kommentar