dag av saknad

Det är två år sedan. Snart på timmen. En liten, sjuk mamma tar sitt sista rosslande andetag. Jag minns. Nygravid med Troy. Jag viskade i ditt öra, -Jag är gravid. Och trodde helt säkert att du hörde. Jag trodde också att det skänkte tur. Att eftersom vi förlorade dig skulle all tur finnas med vårt kärleksbarn. Det blev inte så. Istället åker vi nu till kyrkogården och tänder ljus. Först hos Troysan, sedan hos hans mormor.

Älskade lilla mamman, det känns liksom så sorgligt. Att du inte är här. Med oss.
Det är inte bara årsdagen, det är också helgen före jul - som vi alltid firade med dig. Med Millans jansson. Och din lilla julgran med fula, blåa, blinkande lampor. Du i dina plyschbyxor. Den sista julen. Den som du inte hann fira med oss skulle du ha fått ett par lila. Du gillade lila. Fortfarande finns de byxorna på HM. Det gör lite ont när jag ser dem. Egentligen skulle du nog aldrig ha velat ha plyschbyxor på dig. Du var en klädsnobb. Du skulle nog inte heller ha velat ha kort hår. Jävla sjukdom. Jävla, jävla sjukdom.

Den tjugonde december. Två år. Jag saknar dig mamma.