Det är morgon. Jag vaknar av att en arm studsar på min mage. Ett mjukt "aoueaaa" hörs från min vänstra sida. Där ligger hon. Vackraste av vackra. Och ler. Med hela ansiktet. Och tittar. Ögon, stora. Utforskande. Följer varje steg jag tar. Jag är hennes mamma. Trygghet. Jag älskar. För allt jag är värd. Jag älskar, så innerligt.
Idag är jag trött. I kropp och själ. Känslomässigt utmattad. Det är svårt att hitta en balans. Vacklande.
Jag funderar över bloggens existens. Igen. Min ventil. Bloggen som kom till för att Troy inte lever. Det är därför jag skriver. Kanske hade jag inte gjort det annars. Iallafall inte så här publikt. När Troy kom och vände väcktes ett behov av uttrycka mig. Att förklara mig. Jag är inte som alla andra. På gott. På ont. Tillhör en skara som många vi mött vill hålla på avstånd. (Stackars dom, tack gode gud att det inte hände mig. Undrar om det smittar?!) Mike Tyson har sagt; "Jag har blivit medlem i en exklusiv klubb ingen vill vara medlem i." Det är så. Jag vet att jag inte är ensam. Bland de andra i skaran känner jag samhörighet. Jag är stark. Men samtidigt så svag i det starka. Jag tar åt mig. Fel. Rätt. Jag har svårt att höra vad som menas i det som inte sägs. Kanske andra ser som en självklarhet. Man måste ju förstå att ingen vill illa. Eller? Jag har känslig hy. Vassa ord och armbågar river ofta sår. Som tar tid att läka. Bloggen. Kanske kan det jag försöker förmedla hjälpa andra. Andra i skaran kanske med mina ord också kan känna samhörighet. Övriga kanske kanske får ökad förståelse. Över allt som kan göra ont. Inte menat att silkesvantar alltid är nödvändigt. Men att tänka till, en gång extra.
Den lilla flickan i min famn. Sover och ler i sömnen. Jag undrar vad hon drömmer. En puss, lätt på hennes panna och hon rynkar ögonbrynen. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon finns. Här. Jag älskar.
6 kommentarer:
Vackert skrivet min vän. Och visst är det så att vi känner samhörighet av att få läsa dina ord. Och viktigt är det även för de andra, icke-medlemmarna, att få läsa. Lära. Veta. Känna ett uns av udden av det som gör så fruktansvärt ont.
Ta hand om dig. Krama Eira extra hårt. Kram!
Fint du skriver,, och fortsätt att skriva.. Jag önskar vi kunde gå ur klubben och även få ha våra änglabarn hos oss LEVANDE..
Kram till dig och din fina dotter..
Ha en fin dag:)
åhh så fint du skriver, det berör verkligen:) önskar att ingen ska behöva va medlem i den klubben:(:( kramar
Ja du skriver verkligen underbart fint, och lilla liten är fantastisk ! Så fin. Kramar, Jessi Mios mamma
Sandra.
Balansen är så svår att hitta.Jag tror att tiden är till stor hjälp.Samtal.Blogg.
Det är jätteviktigt att sätta ord på traumat man varit med om,för bearbetningens skull.Det försvinner inte av sej själv..
Det kommer aldrig att försvinna,man lär sej leva ett "nytt" liv.Men det tar tid..
Man pusslar,och pusslar.Älskar av hela sitt hjärta,gråter av hela sitt hjärta .Man värdesätter,och man är LIVRÄDD!
Det är så många känslor som skall rymmas i samma kropp.Ibland behöver man hjälp att sortera,hjälp att få distans.Jag hoppas du har fått bra hjälp,och att du också tar den.
Jag hoppas du fortsätter skriva.Jag vill gärna fortstta följa er.
Du är en otroligt fin människa,som skriver så fint.Du berör.
Eira har fått de bästa tänkbara föräldrar,sådana föräldrar man önskade att alla barn hade rättighet att få..
Massor med kramar.
Skicka en kommentar