rasande tempo

Plötsligt var det kväll. Dagarna fortsätter i ett rasande tempo. Det känns som om vi knappt hinner kliva upp om dagarna innan det är mörkt igen. Snart är vi i mitten av november och december är snart ett faktum. Andra advent är dopet inplanerat och planeringsfreak som jag är kliar det smått i paniknerverna över allt som inte är klart och allt jag inte kan styra över. Att titta på Eira får mig dock lugn. Det finns inget som är viktigare än henne. All planering och panik känns bara onödigt - så länge hon är hos oss.

Det är första gången, första året på länge. Ja, kanske till och med någonsin som jag känner någon slags magisk längtan efter jul. Jag har alltid avskytt högtider såsom jul och födelesedag, kanske det blir extra tydligt då när det är något som saknas. Förra julen var hemsk. Den första med Troy - utan Troy. I år blir den andra, men samtidigt också Eiras första. Precis som Troysankulan förra julen hängdes i granen ska nu en Eirakula tillverkas och hänga upp. Pirr i magen. Jag ska göra allt jag kan för att Eira ska få den bästa första jul man kan tänka sig (även om hon troligtvis inte kommer att uppleva dagen som något utöver det vanliga detta år).

Idag har vi haft finbesök av Frida och lilla Greta, supermysigt och som vanligt gick tiden alldeles för fort. Flickorna hann dock med att äta, sova och använda sina röstresurser medan mammorna hann med lite fika och snack.

Nu ska jag försöka baxa in pappa N och Lilla liten i duschen, sedan blir det pyjamas och godnatt (nåväl, ätandet brukar pågå till midnatt, så det dröjer några timmar innan godnatt).