ogg, ogg

Vi har varit försiktiga. Väldigt försiktiga. Inte vistats ute bland folk i onödan. Och när vi behövt, försökt anpassa det till stängningstider, då det oftast är mindre folk ute. Julhandel har skett med näthandel eller med noggrann planering för att undvika alla risker. Självklart eller inte - risker är som bekant inga vänner och vilken förälder vill riskera sitt barns hälsa.

Men så idag vågade vi oss ned - trots att det är löningslördag, dock närmare stängningstid. Vi behövde leta strumpbyxor åt Eira. Av farmor fick hon ett par perfekta och vi trodde bestämt att hon skulle hinna växa i dem. Men nu börjar det bli lite snärjigt. 62 är fortfarande alldeles för stort och dopet är redan nästa vecka. Det ska till en hel massa mat för ett sådant växtmaraton. Vi hittade dock inga strumpbyxor (det är inte lätt att vara kräsen). Vi ska prova tvätta strumpisarna lite varmare - kanske kan de krympa en aning.

Det här med kommentarer. Och onödiga råd. Det driver mig till vansinne.
Om man nödvändigtvis måste ge råd (vilket torde vara att man tror att den berörde inte redan vet det man ska råda) anser jag att det ska vara av välvilja. Jag skulle aldrig komma på tanken att ge råd, bara för att göra någon upprörd eller visa mitt bättre vetande. Det anser jag vara ohövligt och rent utsagt skittråkigt.

Som gravid tyckte jag att det haglade av kommentarer av både det ena och andra slaget. Råd om hur det borde eller inte borde kännas eller kommentarer om storlek av mage hörde till vanligheterna. Jag trodde, kanske naivt, att allt detta skulle avta när bebisen väl blivit född. Men icke. Det fortsätter hagla. Det verkar bara vara att vänja sig. Eller åtminstone ladda upp för svar på tal - för det anser jag mig vara berättigad att ge när jag får råd som inte är av välvilja!