Nope, ingen sömn natten som var heller. Istället satt jag uppe i gungstolen och filosoferade. Lilla liten gungade i takt. Jag försöker att känna tillit. Tillit till min kropp och till mina sinnen. Jag känner bebis röra sig. Det är inte längre en dag i taget. Det är minut för minut.
lördag 12 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
bara så du vet så håller jag alla tummar och tår och verkligen hoppas att allt kommer att gå bra..
kram// hannah..
Skicka en kommentar