Troys resa

TROYS RESA

Troy var en riktig personlighet redan i magen. Jag började känna hans sparkar i v. 13 och från den dagen var det ett himla liv i magen. Dag som natt for han omkring, allra helst när Niclas pratade med magen. De hade en egen relation och på kvällarna busade de alltid en stund innan vi skulle sova.

Hos barnmorskan visade han klart och tydligt att han inte gillade när hon försökte lyssna. Troy rörde sig kraftfullt, fylld av styrka.

Därför kände jag på mig att något var fel på fredagseftermiddagen när jag inte känt honom på några timmar. Därför blev jag så orolig när han inte reagerade ens när Niclas försökte busa. Men som både barnmorskan och andra sagt så kan det ju bli lite extra lugnt sådär när det närmar sig förlossning och jag var i v.38+4. Någonstans försökte vi intala oss att förlossningen nog var nära.

Men natten till lördagen kunde jag inte sova och det var ingen rörelse inifrån. Magen kändes alldeles "slapp". På lördagsmorgonen ringde vi Falun och de sa att vi kunde komma direkt. Cirka 11.20 kom vi in på ett rum där jag blev undersökt. Barnmorskan letade efter hjärtslag men när hon inte hittade några tydliga ville hon att en läkare skulle komma och lyssna. Så runt halv tolv kom dr Wesström och gjorde ultraljud. Det tog honom knappt en minut att se att något var fel. De orden han sa här har vässats sig fast i min hjärna och de rullas upp om och om igen, "Det finns hjärtfrekvens men den är låg och han måste ut NU". Han tryckte på larmknappen och samtidigt var vi på väg till operation.

Jag vet inte om jag hann reagera, men Niclas har berättat att det kom ett avgrundsvrål från mig när de sprang iväg med mig. Jag sövdes direkt och 8 minuter senare 11.41 föddes Niclas Troy Torsten. Han levde inte när han kom ut, men de lyckades med återupplivning efter 6 minuter och därefter flyttades han direkt barnavdelningen. Direkt blev det också bestämt att han skulle flygas till Uppsala, där de använder sig av en mycket effektiv hypotermibehandling och de är de främsta specialisterna på barn.

När jag vaknat upp ur narkosen flyttades vi till honom och där var vi kvar till helikoptern kom. Eftersom jag förlorat en hel del blod fick vi stanna kvar i Falun i väntan på transfusion. Men så snart behandlingen var klar åkte vi iväg med ambulans till Uppsala.

Jag förstod nog inte hur sjuk han var, ingen visste direkt vad som hänt. Det enda vi fick veta var att nästan inte hade något blod och haft syrebrist. Vi kom till Uppsala på natten. Runt 4 på morgonen fick vi komma ner till Troy på Barnintensiven, avd 95F. Därifrån hade vi, medan vi var kvar i Falun, fått besked om att han blivit lite piggare och att han velat andas själv så de tagit bort respiratorn. Men när vi kom in på avdelningen blev han dålig igen och vårdpersonalen samlades runt honom. Vi hörde bara läkarordinationer och vad de sa till varandra. Respiratorn kopplades in igen. En slags buffertlösning gavs till Troy, för att häva det sura som kroppens celler bildat då den haft syrebrist. Kroppen har även ett eget buffertsystem, men inte ens med det extra tillförda orkade den lilla kroppen återhämta sig. Troy lades upp mot mitt bröst och att hålla honom där och då är de varmaste mjukaste minnen jag har. När klockan närmade sig sju bedömdes läget så allvarligt att vi var tvungna att bestämma oss för om vi ville ha dop. Min oro då sträckte sig till hur vi skulle kunna ha dop nu och om vi i så fall fick ha det när vi kom hem också (att vi inte skulle komma hem var inget som nådde mitt medvetande). En präst kom och all personal samlades runt vår säng. Jag tror att vi sjöng "Tryggare kan ingen vara".

Morgonen grydde och läkaren Katarina försökte förklara för oss att det han inte skulle överleva. Jag vet att jag fortfarande inte förstod vad det innebar. Inte leva? Inte komma hem? Jag trodde hela tiden att han skulle orka reda upp det, jag stirrade mig blind på monitorn och väntade på att det skulle vända.

8.25 bad läkaren oss att besluta oss för att koppla ur honom ur respiratorn. Hur tar man beslutet att ens barn ska dö? 8.30 blev han urkopplad efter att läkaren tagit beslutet åt oss och 8.35 tog han sitt sista andetag mellan mig och Niclas.



Vi har fått veta att det kallas fetomaternell transfusion. När något händer och barnets blod går över till mamman. Det är ovanligt. Mycket ovanligt. Det hjälper inte oss. Vår lille kille kommer inte tillbaka. I och med att det inte fanns så mycket blod kvar i hans lilla kropp kunde inte kroppen syresätta sig ordentligt vilket ledde till att mjölksyra bildades i cellerna. Det var detta som slutligen gjorde att hans kropp inte orkade. Allt skedde så fort. Läkarna tror att blödningen skett inom det närmsta dygnen. Det fanns inget vi kunde göra för att upptäcka det. Det som gjorde att vi åkte in var, tillsammans med avsaknaden av rörelser, magkänslan -att något inte var som det skulle. Vi har fått det förklarat i att min kropp bland annat reagerat på det nya blodet. Säkerligen också modersinstinkten att mitt barn inte mådde bra.