minipaus

De senaste dagarna har jag fått många komplimanger om hur pigg och strålande jag ser ut. Jag blir glad för det - vem vill inte se strålande ut liksom. Men jag är rädd för att den strålande utsidan fallerar när jag kommer hem. När det bara är vi igen. Där jag är vad jag är. Där kommer gråten mitt i skratten utan att det gör något. Utan att någon blir illa till mods. Utan att jag behöver känna att det väl är dags att ha sörjt färdigt nu (även om ingen sagt något sådant rent ut känner jag antydningar).

Det har gått några dagar sedan bloggen uppdaterades. En liten minipaus. Jag har umgåtts med de bästa. Haft besök av finaste A och tiden har gått på tok för fort.


Ibland undrar jag hur bra bloggen är egentligen. Det var meningen att det skulle bli ett andningshål för mig. Tillfällen för mig att skriva ut sorgen i bokstäver. Istället har det blivit så att människor slutat höra av sig - eftersom de ändå kan läsa om det på bloggen. Men utan kommentarer har jag ju ingen aning om vilka som läser här.

Samtidigt har jag vunnit så mycket på bloggen. Jag kan gå tillbaka och se hur sorgen förändrats. Orden finns där och kan aldrig raderas. Troy kan aldrig glömmas bort. Han har funnits, finns och kommer alltid att finnas. Och alla ni underbara som tar er tid att kommentera, jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder för mig. Ni har varit och är ett otroligt stöd för mig.


Lilla liten har tuffat till sig och buffar och puttar riktigt ordentligt nu. Ibland så hårt att jag tappar andan. Utan lilla liten vet jag inte hur jag skulle orka. Jag vågar inte tänka tanken. Jag bara njuter av sekunden här och nu. Älskade älskade.