Läsa bok och konstiga kommentarer

Tredje boken nu. Det är lite beroendeframkallande. När jag vet att det finns fler, hur ska jag kunna sluta. Det är skönt att bara få vädra tankarna lite, med någon annans berättelser. Tredje boken, Den inre kretsen - spännande.


Jag har gått ett par dagar och funderat på något jag läst. En kommentar hos en bloggare. En kommentar, huruvida barn får leva i skuggan till ett syskon som inte lever. Personen som kommenterade ansåg det "konstigt" hur t.ex. föräldrar till barn som dog i tsunamnin tog med sina "nya" barn till Thailand och hade minnesceremonier. Dessa barn har ju inte ens träffat sina syskon. Personen tyckte att det kanske var dags att gå vidare. Bloggarens barn avled inte i tsunamnin, utan utav andra anledningar och nu har det fötts ett syskon i familjen.

Jag blir lite rädd för människor som tror att vi - föräldrar som förlorat barn - skulle bli sämre föräldrar på grund av att vi fortfarande sörjer det barn som inte lever. Att vi föräldrar skulle ställa för höga krav på vårt levande barn då vi pratar om hur efterlängtade de varit. VA?!

Jag blir mållös.

Varför skulle de "nya" syskonen till barnen som dog i Thailand inte få veta att de har syskon? Vore inte det att förneka dem deras historia, deras sanning? Varför får man inte tala om döden? Varför skulle de "nya" barnet/n hamna i skuggan av det syskon som inte lever. Jag trodde man såg sina barn som individer. Föräldrar älskar väl sina barn lika mycket, oavsett var på syskonskaran de föds. Jag kommer älska alla mina barn lika mycket. Troy kommer alltid vara min förstfödde och hans syskon ska få veta att de har en storebror som var och är oerhört älskad, precis som dom.

Visst är det viktigt att ta sig vidare. Men att minnas de saknade är inte att förneka det som finns. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag kände inte att jag ville/orkade gå in i diskussionen där och då. Men här, i min blogg, skriver jag om vad jag vill och för tillfället var det detta som fyllde mina tankar.