hatar

Något gott kompenseras alltid av något av livets alla dalar.

D har haft stora kramper varje dag den här veckan, förutom alla små hon dras med. Natten till igår fick hon dessutom feber som vi inte lyckas sänka, trots att vi kontinuerligt ger maxdos på både Alvedon och Ipren. Så nu, efter två stora anfall då vi använt all epistatus vi får är vi inlagda. Igen.

Trots febernedsättande går tempen inte under 38 grader och just som den sänks börjar det om från början och tempen stiger rekordsnabbt. Och då kommer krampen. För det är inte den höga tempen i sig, det är farten upp.

Det här är fjärde gången vi är inlagda sedan jul. Hur många kramper hon haft? Jag har slutat räkna. De är så ofantligt många.

Livet är orättvist och jag hatar så vedervärdigt mycket vad D tvingas stå ut med. Och allt vi kan göra är att se på.

resan

Tack för att ni följt med på resan, min väg till sjuksköterska.

Det har varit en berg- och dalbana.

Upp och ned genom glädje och sorg.

Jag började studera i januari -08. Det var efterlängtat men samtidigt lite skrämmande eftersom jag var relativt nygravid.

Två dagar innan skolstart begravde vi dessutom lilla mamma, så starten var en aning darrig.

Den första terminen gick och jag bestämde mig för att ta studieuppehåll för att vara hemma med min lilla bebis.

Min bebis, älskade pojke som i juli föddes men inte överlevde.

I augusti startade skolan igen och egentligen kändes det inte som om jag hade några alternativ.

Jag fortsatte studera och livet hade fått helt andra perspektiv.

I januari fick vi det efterlängtade plusset på stickan och en liten Eira började växa och leva i min mage.

I juni blev det således dags för studieuppehåll och i oktober föddes vår äldsta dotter.

Ett års föräldraledighet och i september 2010 startade resan mot målet igen.

Jag mötte en ny klass och gick ut på den första långa praktiken.

Och livet överraskade oss ordentligt när ännu ett plus dök upp på stickan.

Ett litet mirakel påbörjade sin resa.

Och ett mirakel är hon allt, vår lilla Disa.

Döden har lurat på oss allt för nära och vi kämpar för och med vår älskling.

Ändå fortsatte jag på vägen mot examen i maj -12.

Hösten var tung, med pendlande, många sjukhusbesök, många kramper och sjuk anhörig.

Men äntligen.

Jag fick bita mig i läppen när jag gick nedför trappen i kyrkan efter att ha tagit emot min brosch.

Det är sant och jag är så glad.

sanning

Det är mäktigt men sant. Nu är målet nått.

På måndag börjar verkligheten.

här är vi nu

Glädje skuggas så lätt och fort av ledsamhet. Och trots att jag på något sätt vant mig vid livets snabba vändningar vänjer jag mig aldrig vid den här hemska sjukdomen.

Snabb kramp inatt. Snabb såtillvida att den kom från ingenstans. Visserligen feberprovocerat men det var oväntat. Tonisk-klonisk med blå hud varade i någon minut men efterförloppet var segt där det inte riktigt släppte. Ambulansen kom och efter 30 långa verkade det som att det gav sig. Då hade tempen stegrat till 39.3 från 37.7, också på en halvtimme.

Så, here we are. Inlagda för observation med förhoppning om att det inte blir vare sig mer feber eller nåt annat.

stolthet

Jag känner mig glad, stolt och tacksam!

Idag avslutades sista uppgiften och samtidigt fick jag också godkänt på alla moment inklusive läkemedelsvigilansen.

Det är så otroligt skönt att äntligen känna sig färdig. Nu väntar bara resten av livet.

mot slutet

Sena natten som vanligt.

Jag är fortfarande genomförkyld och så fort jag lägger mig ned slår det stopp i näsan. Tungt.

Vigilansseminariet genomfördes. Än så länge vet jag dock inte om jag är godkänd. Jag hade hoppats på svar idag, men antar att det blir imorgon. Jag vet inte om jag skulle kalla det seminarie förresten. Det var mer av ett förhör. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit så nervös. Inte ens innan C-uppsatsopponeringen. Och nervositeten var befogad, för det var inte lätt och otroligt hård bedömning.

Imorgon är tanken (om jag blir godkänd på läkemedelsvigilansen) att jag ska göra min SISTA uppgift. GRU1 är en redovisning i grupp och vi har tid för den imorgon förmiddag. Det är således också min sista dag på skolan. GAH! Det börjar närma sig.

Vi hade handlingsplansmöte på förskolan idag, för Disa. Tyvärr har resursen varit sjuk hela veckan, så det blev inte som vi tänkt med inskolningen, men det har varit bra ändå. Personalen känns pålitliga, trygga och orädda samtidigt som de inte är rädda att fråga saker. Det känns som att det kommer att blir bra.

gulp!

Imorgon väntar det läskiga läkemedelsvigilansseminariet. Det som flera stycken lämnat gråtande. Jag känner att jag inte ens vet vad jag ska fokusera på. Trött är vad jag är. Och genomförkyld. Usch!

E har förresten blivit lite förtjust i en pojke på förskolan och det verkar ömsesidigt. Idag berättade hon fnissandes att de hade kramats. Sötast! Jag är glad att hon trivs så bra. Det är värdefullt!


- Mobilbloggen

hisnande väg

Tänk att ni har varit med mig under alla år (ja, förutom första terminen). Ni har följt med genom svåra tentor, ångestfyllda redovisningar och hisnande seminarier. Ni har läst mina ord när jag stolt berättat om nya steg jag tagit och hur jag formats till vad som var mitt mål från första början - sjuksköterska.

 

Det är faktiskt snart dags. Imorgon är det två veckor kvar tills jag börjar min nya karriär, då ska jag infinna mig på medicinavdelningen på lasarettet i vår stad. Spännande. Och lite läskigt.

 

Jag avslutade sista delmålet - praktikperiod 4 i fredags. Fyra veckors pendlande till stora staden och barnavdelningen. Så otroligt värdefullt och framförallt roligt. Min känsla för att få arbeta med barn förstärks bara än mer.

 

Imorgon drar sista veckan i skolan igång. Förberedelser inför läkemedelsvigilansseminarie (och jag bävar för att det är lika krångligt som själva ordet) samt en gruppredovisning. En vecka i skolan och veckan efter det är det EXAMEN.

 

 

Heja, heja!

nytt år

Gott nytt år, fina Ni!


Här räknar vi ned inför det nya året som ju bara kan (_måste_) bli bättre än det som varit.

Jag hoppas på att finna en balans i allt det svåra. Leenden, glädje och lycka i överflöd.

2012

Januari

Vi startade året med kramp. På något vis tänkte jag att året skulle bli tufft. Och kanske var det tur att jag inte insåg omfattningen.

Vi firade goaste Faster Angelica på 25årsdagen med en chmakaktus.

 

I februari firade pappaN som fyllde 28 år med hans favorit - chokladtårta.

Vi besökte fina vänner i deras nya hus och åkte pulka ner för långa backen.

Vi badade äventyrsbad och Eira döpte om oss alla till olika lustiga namn.

I mars månad började jag träna på "Må Bättre". Starten på en kraftgivande resa.

Vi bakade söndagsfrallor till Vasaloppet och besökte buslandet.

Eira fick en ny cykel av F&F. Vi (jag) klippte Disas hår.

D hade 45 minuters kramp och ställde livet på sin spets.

 

 

I april tillbringade vi lång tid på sjukhus. D blev däckad i magsjuka och hade lång återhämtningstid.

T fick påskfint vid sin grav.

Vi firade sista april som vanligt på F&Fs gata.



I maj firade jag och N förlovningsdag - 9 årig.

Vi besökte ännu flera busland och var till stora grannstadens friluftspark med goa vänner

På posten fick vi fina foton från BroFoto.

Jag och E gick på Mora Träsk och vi åkte till Sthlm för att fira moster Mia.

Jag började studera, stora medicinkursen som slutade i högsta betyg.

I juni firade vi födelsedagar på löpande band. Jag och svärfar och därefter älskade Disa, 1 år.

Lilla hjärtevän. Innan födelsedagen rådde kaos med ännu mer tid på sjukhus.

Det blev midsommar och jag sommarlyssnade på ljudböcker som avkoppling.

Jag började "instagramma".

I juli skulle vår älskade lillprins ha fyllt fyra år. Saknade biter och river lika mycket varje år.

Varje dag. Varje stund.

Jag fastnade för träningsformen bodybalance.

PappaN hade semester, men jag jobbade. Vi avslutade dock

månaden med att åka över till Danmark.

 

 

I augusti kalasade vi med våra föräldragruppsvänner.

Jag invigde mina bodycombatpass med nya fina lindor.

Vi beökte också fina vännerna.

I september började E dansa.

Jag avslutade min föräldraledighet och återgick till studierna, sista och sjätte terminen.

Jag började med äldrevårdsplaceringen där jag trivdes otroligt bra.

Vår vackra "farmor E" tog sina sista andetag.

 



 

I oktober fyllde älskade Eira 3 år. Fina lilla liten.

Annars kämpade vi på, hela familjen.

Ingen inläggning under hösten, men dessto fler kramper hemma.



 

I november tände vi ljus hos lillprinsen.

Eira började på förskolan, vilket gick bättre än väntat.

Jag fortsatte placering med primärvård och psykiatri.

I december påbörjade jag sista placeringen på barnavdelning.

Vi bakade saffransbröd och pepparkakshus.

E var lucia i kyrkan och vi fick njuta av luciafirande på förskolan.

 



update

Klockan är alldeles för mycket egentligen, men jag har lite svårt att slappna av när jag jobbat kvällspass. Ikväll var det barnakuten som hospiterades, roligt! Jag gillar att det är snabba vändningar.

När jag åkte hemifrån var det med klump i magen eftersom D hade feber och krampade inatt och var krampnära hela morgonen. Men eftermiddagen hade varit lugn. Skönt!

Imorgon väntar dagpass och sedan lite ledigt över nyår. Förhoppningsvis utan tid på någon barnavdelning.

önskan

Önskar er en fridfull och fin julhelg.

För den är ju faktiskt inte över än.

 

 

Tanken var att vi igår skulle ha firat såsom vi brukar på julafton och trots

att det funnits en hel del störande moment under vägen verkade det ändå som att det skulle bli en mysig dag.

 

Men dagen slutade i kaos.

D började krampa. Den första krampen som varat över en timme.

Två doser epistatus hjälpte föga. Ambulans tillkallades och när inte ens en extra dos stesolid hjälpte åkte vi iväg (i efterhand kan det kännas som att allt tog för lång tid).

I ambulansen blev D ostabil i syresättningen och vi mötte upp ytterligare en ambulans.

Väl framme på akuten piggade D på sig och ingen kunde väl tro att det var den sjuka lilla flickan som sprang omkring och busade.

Ja och dessutom ringde farmor och farfar och berättade att där hemma hade E däckat i hög feber.

Älskade små hjärtan. Vilken jul.

 

Idag har vi försökt återhämta oss. Vi blev utskrivna på förmiddagen och då for vi hem för att rå om varandra och njuta av den återstående ledigheten.