Jag är så trött. Disa fyllde 6 år i juni och jag får en panikkänsla i kroppen av att tänka på hur många nätter jag vakat.
Det senaste året har allt eskalerat i samband med alla nattkramper. Det blir så lite sömn.
Jag tänkte att allt skulle lösa sig med försäkringskassans beslut om assistans (ja, vi fick fick igenom det till slut) men så var det det här med att hitta assistenter, svårt! Det handlar om förtroende och tillit. Jag ska ju överlämna det käraste jag har till någon som inte känner henne lika bra som jag. Hur ska jag kunna?
Jag vill vara med D varje sekund. Jag vet ju att vi aldrig kan säga hur många vi får. Samtidigt orkar jag inte dygnet runt. D kräver så oerhört i varje situation. Samvetet gnager. För syskon. För äktenskapet. För vännerna. För jobbet. För D, förstås. Jag vill orka så mycket mer.
Om jag bara fick sova. Någon natt i veckan. Kanske blir det lite lättare då.
1 kommentarer:
nu ser ju inte mitt liv ut som erat alls men som det är för mig är att får jag sova hyfsat någon natt per vecka iallafall så klarar jag jobbiga nätter bättre. och jag orkar bättre på dagarna om jag får sova någon hyfsad natt i veckan.
jag kan förstå att det känns svårt att lämna över ansvaret på någon, att man vill klara själv mycket för att man kan sitt barn utan och innan. Kan det kännas lättare allteftersom ni lär känna D´s personer? och allteftersom D´s personer lär sig D och hur de olika anfallen ser ut osv?
bara tankar. skickar en massa kramar till er fina <3
Skicka en kommentar