avslutning

Igår var det skolavslutning. 

Det känns helt märkligt att ett år har gått så fort. Eiras år i förskoleklass är plötsligt slut. Det har hänt så mycket med min lilla liten. Hon har blivit så stor. Tänker klokt, stort och mycket. 

Jag hoppas att hennes år i skolan kommer bli lika fina som hennes inledning varit. 

Mina älskade tre. Jag gör allt för er. Nu kommer sommaren som jag hoppas ska innehålla massor av nya minnen, kärlek och glädje.  

hitta hem

Vi har letat hus i flera år. Det där perfekta, som bara säger klick. 

Radhuset vi bor i nu är fint. Ligger bra till mitt i stan och har varit precis vad vi förmått. Men det är litet och vi växte ur det för rätt länge sedan. 

Med ett barn med speciella behov har vi främst letat enplanshus, även om det gärna får finnas källare. Och vi behöver snarare fler rum än stora ytor. Svårt att hitta. Det behöver ligga bra till, inte långt för ambulans och förstås gärna barnvänligt. 

Flera gånger på sistone har det känts som om vi gått miste om något bra och husvisningarna känns nästan hopplösa. 

Vill bara hitta hem. Bara hitta en plats för oss att hitta ro. Går det att trolla fram tro? 

måste våga

Våren flög förbi och plötsligt är vädret varmt och sommaren är på intåg.

 

Vi har invigt Disas kylväst som därefter varit flitigt använd.

Det är en balansgång, att inte vara för varm, men heller inte för kall.

 

Efter sista året, som varit det värsta hittills anfallsmässigt där kramperna förra måndagen tog all min luft och kraft har det varit en ovanligt bra helg.

 

Det har varit festival i stan och D fick springa sitt efterlängtade springlopp, åka karuseller, äta sockervadd helt utan Dravet som förstör. Dessutom fungerade det att vara med på familjedagen på öppna förskolan där det bjöds på massor av lek, hopp i hoppborg, fiskdamm och annat skoj.

Jag kan faktiskt inte minnas när vi sedan utsatte henne för så många triggers på så kort tid.

Utan att det hände något.

Vanskligt tycker säkert många utomstående.

Men för oss som sett döden roffa åt sig så många av våra älskade finns ingen tid att tveka.

Vi måste leva. Vi måste våga leva.

 

 

På fredag är det dags för Eiras första skolavslutning. Första året i skolan, visserligen förskoleklass men hon är så stor.

Lilla älskade liten. Så stor men ändå så liten ibland.

Jag njuter så av stunderna då hon kryper upp i knät för att tanka närhet och trygghet.

Vill alltid ha den famnen öppen.