På söndag fyller E 6 år. Älskade stora lilla liten. Som hon längtar.
På lördag skulle min mamma ha fyllt år. Det är något jag saknar. Trots sjukdomen vet jag att hon tyckte om det. Alla syskonen samlade. Leendet när vi sjöng. Mamma.
Eftersom jag inte är uppvuxen med vare sig mamma eller pappa vet jag ju egentligen inte hur det känns. Och därmed borde jag inte kunna sakna. Men ibland gör jag det ändå. Sådär så det värker.
Oftast saknar jag en mormor och en morfar till mina barn, framför allt.
Men ibland saknar jag även för egen del. Någon som ringer och frågar hur jag mår. Som kommer förbi och vill ta en fika eller en promenad. Någon att dela minnen med. Som frågar om inte barnen kan få sova över eller som vill hitta på något med dem utan att vi egentligen behöver hjälp.
Småsaker, egentligen och kanske egoistiskt. För med N och barnen är jag ju egentligen hel och med Ns armar runt mig kan inget hända, men ändå. Saknar en förälder. Och ibland känner jag mig inte alls vuxen och stor utan längtar bara att få blir kramad.
Nu vet jag ju, att även om mamma levt så skulle inte vår relation ha sett ut så ändå. Kanske är det därför jag ännu mer saknar.
Grattis mamma. På lördag är det din dag.
2 kommentarer:
Självklart kan man sakna så. Jag har aldrig träffat min farfar, han dog när pappa var runt 14 år och jag föddes 12 år senare, ändå saknar jag ibland farfar. Så jag ser inget konstigt alls i att sakna så.
Usch för alla kramper, hoppas verkligen att de tunnar ur snart så ni alla kan andas lite mer. Är Unni bättre nu? *hoppas* det är så jobbigt när dem är sjuka och man känner sig så maktlös.
Tänker på er.
Kram 💜
Och vad spännande för Eira att fylla 6 år. Tuva längtar också efter att få fylla 6. 5 vill hon hoppa över om hon kan 😀
Skicka en kommentar